Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/150

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Nya äventyr.

säger, att de gamla fröknarna Copp vid Granallén ha ett fat med tårpilmönster, och hon tror, att det är alldeles maken till det, vi använde på basaren. Hon tror också, att de nog äro hågade för att sälja det, ty ännu har man aldrig hört, att Martha Copp hållit på någonting, som hon kunde göra sig av med … Men skulle nu så vara, att de inte vilja sälja fatet, så finns det ett annat hos Wesley Keysons i Spencervale, och det vet hon är till salu, men hon är inte säker på, att det är precis samma sort som faster Josephines.

— I morgon dag åker jag till Spencervale och hämtar det, sade Anne beslutsamt. — Och du är tvungen att följa med. Då kommer en sådan lättnad att falla från mitt bröst, för i övermorgon måste jag fara till stan, och hur ska jag kunna se din faster Josephine i ansiktet utan något fat med tårpilmönster? Den stunden vore ändå värre än den gången, då jag måste be henne om ursäkt för att vi hoppat upp i hennes säng.

Båda flickorna skrattade åt det gamla minnet — i fråga om det måste jag, om några av mina läsare äro okunniga och nyfikna, hänvisa till skildringen av Annes tidigare öden.

Eftermiddagen därpå begåvo sig flickorna ut på sin jakt efter fatet med tårpilmönster. Det var sina aderton kilometer till Spencervale, och vädret var ej så särdeles angenämt för en åktur. Det var mycket hett, knappt en fläkt rörde sig, och dammet på landsvägen var sådant man kunde vänta sig efter sex veckors ihållande torka.

— Ack, om det ändå ville regna snart, suckade Anne. — Allting är så förtorkat. Vad det gör mig ont om de stackars fälten! Och är det inte, som om träden sträckte ut sina armar och både om regn! Det skär mig i hjärtat för var gång jag går ut i min trädgård. Jag bör väl förstås inte klaga för en trädgårds skull, när lantmännens gröda lider så … Herr Harrison säger, att hans betesmarker äro så brunsvedda, att de stackars korna knappt kunna gnaga av en enda smula, och han tycker, att han gör sig skyldig till djurplågeri för var gång han möter deras ögon.

Efter att ha åkt länge och väl kommo flickorna omsider fram till Spencervale och togo av in i Granallén — en grön, enslig landsväg, där den frodiga gräsväxten mellan hjulspåren bar vittne

142