Nya äventyr.
om, att folk sällan färdades här. Nästan utefter hela sin längd var den kantad av tätt växande unga granar, vilka blott här och där lämnade rum för ett inhägnat fält, tillhörande någon lantgård, eller ett stycke mark, där skogen avverkats och det kring stubbarna frodades kungsljus och gullris.
Äntligen nådde man den gamla Coppska gården — en plats, utmärkt genom en sådan utomordentlig snygghet och prydlighet, att till och med Grönkulla ej fullt skulle ha tålt vid en jämförelse. Huset var av en mycket gammalmodig typ och låg på en sluttning, vilket nödvändiggjort byggandet av en källarvåning av sten under den högsta sidan. Både boningshus och uthusbyggnader voro vitmenade och glänste utan en fläck. Inte ett enda ogrässtånd var synligt i den putsade köksträdgården, som omgavs av ett grönmålat staket.
— Alla gardinerna äro nedfällda, sade Diana i bedrövad ton. — Det måtte inte vara någon hemma.
Hennes farhågor besannade sig. Flickorna sågo villrådiga på varandra.
— Jag vet inte, hur jag ska göra, sade Anne. — Om jag vore säker på, att fatet vore av rätta sorten, skulle jag inte dra mig för att vänta ända tills de komma hem. Men är det inte det, så kanske det blir för sent att fara till Keysons sedan.
Diana tittade på ett litet fyrkantigt fönster ovanför den murade källarvåningen.
— Detta är skafferifönstret, det är jag säker på, sade hon, för det här huset är alldeles likadant som min morbror Charles’ i Nybro, och detta är deras skafferifönster. Den gardinen är inte fördragen, så att om vi klättrade upp på taket av det där lilla huset, kunde vi titta in i handkammaren och kanske få syn på fatet. Tycker du det skulle vara något ont i det?
— Det kan jag då inte inse, sade Anne efter att ha tagit sig en funderare. — Det är ju inte av simpel nyfikenhet vi titta. Allting beror på vad man har för bevekelsegrund …
Sedan denna viktiga etiska fråga blivit avgjord, beredde sig Anne till att bestiga det nyssnämnda »lilla huset» — en spjälbyggnad med spetsigt tak, vilken på sin tid tjänat till bostad åt ankor. Men fröknarna Copp hade slutat med att hålla ankor — det var
143
