Nya äventyr.
sådana »snaskiga fåglar» — och huset hade inte använts på flera år annat än tidtals som en avskild ort för hönor, som lågo på ägg. Fastän omsorgsfullt vitmenat hade det blivit en smula förfallet, och Anne kände sig ganska tveksam, när hon började uppklättrandet, med en mindre tunna, rest på en lår, som utgångspunkt.
— Gud vet, om det bär min tyngd … sade hon, i det hon varsamt klev ut på taket.
— Tag stöd mot fönsterblecket, rådde Diana, och Anne tog stöd.
Så tittade hon in genom fönsterrutan, och till sin stora förtjusning upptäckte hon ett fat med tårpilmönster, alldeles maken till det sönderslagna, stående på hyllan mitt emot fönstret. Så mycket hann hon se, innan katastrofen kom.
I glädjen glömde Anne den något vacklande grund hon stod på, upphörde oförsiktigt nog att luta sig mot fönsterblecket, tog i stället ett litet skutt av förtjusning — och i nästa ögonblick gav taket med ett brak vika under hennes fötter, hon ramlade genom det ända till armhålorna, och så blev hon hängande, fullkomligt ur stånd att göra sig loss. Diana rusade in i ankhuset, grep sin olyckliga väninna om livet och försökte med all makt draga ned henne.
— Aj aj — låt bli! skrek stackars Anne. — Det är några långa spjälor, som sitter fast i mig . Titta efter, om du kan skjuta någonting under fötterna på mig, så kanske jag kan häva mig upp - åj åj!
Diana släpade skyndsamt in den förutnämnda fjärdingen, och till all lycka var den just så lagom hög, att Annes fritt dinglande fötter kunde få ett stadigt stöd däremot. Men loss kom hon inte för det, hur mycket hon än spjärnade.
— Månntro jag kunde draga upp dig, om jag kröpe upp på taket? undrade Diana.
— Ack nej — spjälorna köra rakt in i mig … Om du ändå kunde hitta en yxa, så kanske du kunde hugga loss mig. Ack ack — nu börjar jag verkligen tro, att jag är född under en olycklig stjärna.
Diana letade för brinnande livet, men ingen yxa stod att uppdriva.
144
