Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/160

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

En lycklig dag.

— Längre fram ska jag berätta för er, vad jag sa’ åt Mary Joe, så får ni själv höra, om det var någonting besynnerligt med det, sade Paul. — Men jag börjar inte, förrän det har mörknat. Just då är det jag så mycket längtar efter att få förtro mig åt någon, och när ingen annan finns till hands, är jag rent av tvungen att ta Mary Joe … Men hädanefter ska jag inte göra det, om hon ska gå och inbilla sig, att jag är konstig i knoppen … Jag får längta och hålla tillbaka ändå.

— Om det blir för svårt för dig, kan du komma upp till Grönkulla och förtro mig dina tankar, föreslog Anne med denna förmåga att följa en annans tankegång, som gjorde henne kär för alla barn. Barn älska ju så mycket att bli tagna på allvar.

— Ja tack, får jag det. Men jag hoppas Davy inte är inne, när jag kommer, för han gör grimaser åt mig. Jag bryr mig inte så värst mycket om det, för han är en sådan liten pojke, och jag är ju riktigt stor, men det är ändå inte trevligt, när folk gör gubbar åt en. Och Davy göra så’na rysliga ena .. Ibland är jag riktigt rädd för att han inte ska få ansiktet slätt igen … Han gör det också i kyrkan, då han borde tänka på Guds ord … Men Dora tycker om mig, och jag tycker om henne, fast inte så bra som jag gjorde, innan hon sa’ till Minnie May Barry, att hon ämnade gifta sig med mig, när jag blivit stor. Nog för jag ämnar gifta mig, när jag blir stor, men ännu så länge är jag mycket för ung för att tänka på’t — tycker inte fröken det?

Jo, det tyckte fröken.

— När vi tala om giftermål, så kommer jag också ihåg någonting annat, som jag har grubblat på den sista tiden, fortfor Paul. — Fru Lynde var här en dag i förra veckan och drack te med farmor, och farmor hade mig att visa henne porträttet av min lilla mamma — det, som pappa skickade mig till födelsedagspresent. Jag var inte så vidare angelägen om att visa det för fru Lynde. Fru Lynde ä’ nog mycket snäll och bra, men hon ä’ inte en så’n slags människa, som man vill visa sin mammas porträtt för … Fröken förstår nog …

Men jag lydde förstås farmor. Fru Lynde sa’, att hon var mycket vacker, men påminde något om en teaterdam, sa’ hon, och måste ha varit fasligt mycket yngre än pappa. Se’n sa’ hon:

152