Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/166

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

En lycklig dag.

däruti, att hon aldrig nedlät sig till de små lumpna manövrer och konstgrepp, som så många av Avonleaflickorna gjorde sig skyldiga till — småaktig avundsjuka, tarvliga svek och oförfärade försök att överglänsa varandra, alltför påtagligt koketteri och mycket annat i den vägen. Anne höll sig höjd över allt sådant, ej medvetet eller med flit, utan helt enkelt därför, att det var så absolut främmande för hennes renhjärtade natur, vars bevekelsegrunder och syftemål voro klara och genomskinliga som kristall.

Men Gilbert gjorde intet försök att kläda sina tankar i ord, ty han visste redan nu av erfarenhet, att Anne skulle utan förskoning avklippa alla försök att röja några varmare känslor — eller ock skratta åt honom, vilket var tio gånger värre.

— Du ser ut som en verklig skogsnymf under det där trädet, sade han för att retas med henne.

— Jag älskar björkar, sade Anne och lutade kinden mot den smärta stammens gräddfärgade, silkeslena bark, med en av de vackra, smeksamma rörelser, vilka föllo sig så naturliga för henne.

— Då ska det glädja dig att höra, att herr Spencer har beslutit plantera en hel rad med vitstammiga björkar utmed landsvägen framför hans gård, bara för att uppmuntra A. U. S., sade Gilbert. — Det berättade han för mig i dag. Herr Spencer är den mest framstegsivrande man i Avonlea, och han har starkt sinne för det allmänna bästa … Och herr William Bell ämnar plantera en granhäck utmed sin del av stora landsvägen och uppåt sin avtagsväg. Vår förening frodas utmärkt, Anne. Nu har den kommit över försöksstadiet och är ett fullbordat faktum. De äldre begynna fatta intresse för den, och även borta i Vitsand tala de om att bilda en likadan. Till och med Eliza Wright har blivit omvänd, se’n den dagen då amerikanerna från hotellet hade sin utfärd ned till havsstranden. De berömde våra vägkanter så mycket och sa’, att ingen trakt på hela ön hade gjort så mycket för att försköna omgivningarna som just Avonlea.

— Skyddsföreningen talar om att snygga upp kyrkogården, sade Anne, och det hoppas jag verkligen de måtte göra. För vår förening lönar det sig inte att gå omkring med några insamlingslistor, alltsedan vi hade den hiskliga oturen med tingshuset. Men skyddsföreningen skulle aldrig ha lagt två strån i kors, om inte

158