Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/179

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Lilla fröken Lavendel.

drag njuta av stundens ljuvlighet … Jag tycker, att jag liksom håller framför mina läppar en bägare av skummande vin, och av den läppjar jag en smula för varje steg …

Det var möjligen för att hon var så fullt upptagen med detta »läppjande», som Anne tog av till vänster, när vägen längre fram grenade sig. Hon borde ha tagit av till höger, men alltid sedermera betraktade hon detta misstag som det allra lyckligaste i sitt liv. Slutligen kommo de fram till en gräsbevuxen, enslig väg, som så långt de kunde se endast kantades av späda granar.

— Men kors — var ä’ vi? utbrast Diana häpen. — Detta är ju inte västra Grafton-vägen.

— Nej, det är tvärtom den östra, sade Anne och såg skamsen ut. — Jag måste ha vikit av åt tokigt håll, när vägen grenade sig. Jag vet inte precist, var vi äro, men nog ha vi minst ett par kilometer fram till Kimballs.

— Då hinna vi då rakt inte fram till fem, för hon är halv fem nu, sade Diana med en missmodig blick på sin klocka. — Vi komma fram, sedan de ha druckit sitt te, och då få de bara besvär med att servera oss på ny räkning.

— Det är väl bäst vi vända då och gå hem, sade Anne ödmjukt.

— Ånej, lika väl kunna vi gå fram och vara där i afton, nu när vi ändå hunnit så här långt.

Ett stycke längre bort kommo flickorna till ett ställe, där vägen åter grenade sig.

— Vilkendera vägen ska vi nu följa? undrade Diana.

Anne skakade på huvudet.

— Jag vet inte, och vi ha inte råd att göra några flera misstag. Här är en grind och en avtagsväg, som leder rätt in i skogen. Det måste ligga någon stuga på andra sidan. Låt oss gå dit och fråga!

— En sådan romantisk stig det här är, sade Diana, medan de följde dess många bukter och krökningar.

Den löpte fram under sekelgamla furor, vilkas översta grenar flätade sig samman och åstadkommo en ständig skymning, varuti ingenting utom mossa kunde växa. Den och de nedfallna barren bildade en brungrön matta, å vilken här och där en

171