Farbror Abes oväder.
förödelse de anställt, ty varje grönt strå eller blad i trädgårdarna och på fälten hade mejats av som med kniv. Ej blott varenda blomma hade ryckts från äppleträden — stora grenar och kvistar hade bräckts och förts bort. Och av de tvåhundra vackra unga träd, som Samhällsförbättrande föreningen planterat, hade mycket mer än hälften brutits av eller slitits i stycken.
— Är det möjligt, att det är samma värld som för en timme sedan, suckade Anne, alldeles som bedövad. — Det måste ha behövts längre tid för att åstadkomma en sådan skövling …
— Maken till detta har man aldrig upplevat på Prins Edvards ö — nej aldrig, sade Marilla. — Jag minns, att när jag var ung flicka, hade vi ett våldsamt oväder, men inte kunde det mäta sig med detta. Du kan vara lugn för att vi få höra talas om gräsliga förödelser.
— Måtte inget av skolbarnen ha varit ute under den värsta skuren! viskade Anne ängsligt.
Det visade sig sedermera, att alla barnen hade varit under tak, ty de, som hade någon längre sträcka väg att gå, hade lytt herr Andrews goda råd och räddat sig in på postkontoret.
— Där kommer John Henry Carter, sade Marilla.
John Henry kom vadande genom hagelmassorna med ett något förskrämt grin på sina läppar.
— Usch, är det inte fasligt, fröken Cuthbert? Husbond’ skicka’ mig hit för att fråga, om herrskapet va’ levande allihop?
— Ingen av oss är dödad, sade Marilla kärvt, och ingen av byggnaderna träffades av åskan. Jag hoppas ni ha sluppit undan lika bra där borta.
— Ja, fröken. Fastän inte alldeles, fröken. Vi blev träffade … Åskan slog ned i köksspiseln och följde skorstenspipan och slog omkull Ingefäras bur och slet ett hål i golvet och gick ned i källaren. Jaha, fröken.
— Blev Ingefära skadad? frågade Anne.
— Jaha, fröken. Hon blev rätt illa skadad. Hon blev dö’.
Längre fram gick Anne över för att trösta herr Harrison. Hon fann honom sittande vid bordet, strykande Ingefäras döda kropp med darrande fingrar.
198
