Farbror Abes oväder.
— Nu kallar stackars Ingefära dig aldrig mer vid några fula namn, Anne, sade han, och rösten lät underlig och tjock.
Anne kunde aldrig ha trott, att hon skulle komma att gråta för Ingefäras skull, men nu kommo tårarna henne i ögonen.
— Hon var allt vad sällskap jag hade, Anne, och nu är hon död … Usch — jag är ett gammalt nöt, som sitter här och sörjer över en död fågel … Men får gå i alla fall … Jag vet, att du ämnar säga någonting vänligt, så fort jag hör upp med att tala — men låt bli det! Gör du det, så börjar jag lipa som en barnunge … Hå hå, ja ja, var det inte ett ohyggligt oväder? Jag gissar folk inte kommer att skratta åt farbror Abes spådomar under den närmaste tiden. Det ser ut, som om alla de oväder, han profeterat i hela sitt liv och som aldrig kommit, nu slagit ihop sig till ett enda … Och tänk, hur han kunde bestämma själva da’n — det är högst märkvärdigt … Ja, här ser nätt ut runt omkring. Jag får lov att se mig om efter några plankor att laga hålet i golvet med — ett tocket elände!
Avonleas invånare voro fullt upptagna hela den följande dagen med att hälsa på hos varandra och jämföra, vad man fått förstört. Hagelmassorna gjorde vägarna ofarbara för hjuldon, så att man fick gå till fots eller rida. Posten kom sent och medförde olycksbudskap från alla delar av ön. Hus hade blivit träffade av åskan, människor dödade eller skadade, hela telefon- och telegrafnätet hade bragts i oordning, och de kreatur, som gått ute på marken, hade omkommit.
Farbror Abe vadade tidigt på morgonen ut till smedjan och tillbragte hela dagen där. Det var nu farbror Abes tur att triumfera, och han njöt obeskrivligt av stundens fröjd. Man skulle göra farbror Abe orätt, om man påstode, att han var glad över att ovädret rasat, men när det nu en gång kommit, så var han glad över att han förutspått det — precis på dagen, till på köpet … Farbror Abe glömde, att han med harm tillbakavisat beskyllningen för att ha bestämt datum. Vad den lilla skillnaden på klockslag angår, så var ju det en bagatell.
Gilbert gjorde besök på Grönkulla under eftermiddagens lopp och fann Marilla och Anne träget sysselsatta med att nubba fast stycken av oljeduk över de sönderslagna fönsterna.
199
