Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/208

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Farbror Abes oväder.

— Himlen vete, när vi få nya glasrutor igen, sade Marilla. — Herr Barry red över till Carmody nu på eftermiddagen, men inte en ruta kunde han få, varken för pengar eller goda ord … Båda glasmästarna hade blivit läns redan klockan tio, så hade folket i Carmody sprungit där. Kändes ovädret svårt i Vitsand, Gilbert?

— Jo, det vill jag lova! Jag måste stanna kvar i skolsalen med alla barnen, och jag trodde somliga av dem skulle mista förståndet av förskräckelse. Tre av dem dånade, och två flickor började skaka och darra i hela kroppen, och Tommy Blewett hävde upp ett gallskrik för varje gång det kom en blixt.

— Jag skrek bara ett enda litet tag, sade Davy stolt. — Min trädgård blev alldeles förstörd, fortfor han i mera sorgsen ton. — Men Doras blev det med, tillade han med en min, som angav, att i detta faktum låg en stor tröst för honom själv.

Anne kom nedspringande från västra gavelrummet.

— O, Gilbert, har du hört, vad som har hänt? Åskan slog ned i Levi Boulters gamla ruckel uppe i backen och brände ned det ända till grunden! Det är naturligtvis inte snällt att glädja sig över en sådan sak, som ju innebär en förlust för ägaren … Men ändå … Och herr Boulter säger, att han tror, att vår förening har frambesvurit ovädret med flit …

— En sak är åtminstone viss, sade Gilbert och skrattade. — Vår lilla tidningsnotis har i högsta grad stadgat farbror Abes rykte som väderleksprofet. Här blir en ny tideräkning på orten — man skiljer på det som hände före farbror Abes oväder eller efter det … Det var ändå högst förunderligt, att det skulle inträffa just på den dagen vi bestämt … Jag nästan känner mig en smula brottslig, som om jag verkligen »frambesvurit» det … Men rätt så gärna kunna vi glädja oss åt, att det gamla huset inte står där längre och skräpar — man blir så lagom glad, när man tänker på våra unga nyplanterade träd … Inte tio av dem ha sluppit undan oskadda.

— Kära du, dem plantera vi om nästa vår, sade Anne med stort lugn. — Det är åtminstone en god sak med den här världen — man kan alltid vara säker på, att det i sinom tid kommer en ny vår.


200