Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/209

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Avonlea upplever en skandal.


XXV.
Avonlea upplever en skandal.

En mild junimorgon, fjorton dagar efter farbror Abes oväder, kom Anne långsamt vandrande över Grönkullas gård från trädgården, i sina händer bärande två tynande stänglar vita narcisser.

— Se, Marilla, sade hon sorgset och höll upp blommorna framför ögonen på en något barsk och brådskande dam, som hade håret omvirat med ett brunt linneförkläde och var på väg in i köket med en plockad kyckling — detta är de enda knoppar, som ovädret skonat, och till och med de äro ganska illa åtgångna … Ack, vad det gör mig ont … Jag, som ville ha några till Matthews grav! … Han tyckte alltid så mycket om narcisser.

— Jag saknar dem nog själv, medgav Marilla, fastän jag inte tycker det är rätt att klaga över dem, när så många värre saker har hänt — hela grödan förstörd och frukten med.

— Men nu har folk sått havre och vete på nytt, sade Anne tröstande, och herr Harrison säger, att blir bara sommaren bra, få vi nog en god skörd, fastän sen … Och mina blomsterplantor ha alla kommit upp igen — men ack, ingenting kan ersätta juni-narcisserna … Stackars lilla Hester Gray får heller inga. Jag gick i går kväll hela vägen bort till hennes trädgård och såg efter, men där fanns inte en enda. Jag är säker på, att hon kommer att sakna dem.

— Jag tycker inte det är rätt av dig, Anne, att tala så där, nej sannerligen jag det gör, sade Marilla strängt. — Hester Gray har varit död i trettio år, och hennes själ är i himlen — vill jag väl hoppas.

— Ja visst — men se jag tror ändå, att hon ännu håller av och minns sin trädgård här nere på jorden, sade Anne. — Jag är övertygad om, att hur länge jag än vistats i himlen, skulle jag tycka om att titta ned och se någon sätta blommor på min grav. Om jag hade en trädgård här sådan som Hester Grays,

201