Där vägen kröker.
hur »galna» i henne de äro allihop i Carmody. Och det underliga är, att det är sant …
Diana erkände detta, ehuru i ganska förtrytsam ton.
— I går afton, när jag råkade henne i handelsboden, viskade hon till mig, att nu hade hon gjort en ny »fångst.» Jag brydde mig inte om att fråga vem det var, för jag visste, att hon inte begärde bättre än att få tala om’et. Men sådan har Ruby alltid varit. Minns du, redan när hon var liten, hur hon då alltid sa’, att hon skulle ha ett dussin friare »på gaffeln» och roa sig av alla krafter, innan hon bestämde sig för att ta någon? … Nej, då är Jane annorlunda. Jane är en sådan rar och klok och finkänslig flicka.
— Gamla Jane är präktig, sade Anne. — Men, tillade hon och böjde sig fram för att ge en öm klapp åt den knubbiga lilla hand, som hängde ned över hennes kudde, ingen är ändå som min egen Diana. Minns du den kvällen vi allra först råkades, Diana, och svuro evig vänskap ute i din trädgård? Den »eden» ha vi allt hållit — aldrig ha vi varit osams eller ens tittat litet snett på varandra … Aldrig ska jag glömma, hur det dallrade till av fröjd i hela min kropp, den dagen du talade om för mig, att du höll av mig. Jag hade känt mig så ensam och hungrande under hela min barndom … Ingen brydde sig om mig eller ville betunga sig med mig. Jag skulle ha varit djupt olycklig, om jag inte förmått skapa mig min egen lilla värld, som jag »låtsade» full av de vänner och den kärlek, jag längtade efter … Men när jag kom till Grönkulla, blev allting förändrat. Och så råkade jag dig. Du anar inte, vad din vänskap betydde för mig. Än en gång, du käraste, vill jag tacka dig för den varma och sanna tillgivenhet du alltid har skänkt mig.
— Och alltid kommer att skänka dig, sade Diana under strömmande tårar. — Aldrig ska jag hålla av någon — någon flicka — hälften så mycket som jag håller av dig … Och om jag nån’sin gifter mig och får en egen liten flicka, ska jag kalla henne Anne.
224
