Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/233

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

En eftermiddag i Ekostugan.


XXVII.
En eftermiddag i Ekostugan.

— Vart ska du gå, Anne, som ä’ så fin? undrade Davy. — Du ser snobbig ut i den klänningen.

Anne hade kommit ned till middagen i en ny klänning av blekgrönt musslin — den första färg hon burit efter Matthews död. Den klädde henne utmärkt, i det den framhävde de fina, blomlika skiftningarna av hennes hy och hårets guldbruna glans.

— Davy, det där ordet tycker jag inte om att du använder, sade hon, det vet du nog. Jag ska gå till Ekostugan.

— Får jag följa med, bad Davy. Du skulle få följa med, om jag skulle åka. Men nu ska jag gå, och det är för långt för dina små ben. Dessutom ska Paul gå med, och du brukar ju inte trivas i hans sällskap.

— Åh, jag tycker mycket mera om Paul än jag har gjort förut, sade Davy och lät skeden göra ett väldigt »strandhugg» på den såsomflutna ö, hans pudding föreställde. — Se’n jag har blivit så snäll själv, gör det mig inte så mycket, att han är ändå snällare … Håller jag i som nu, ska jag nog hinna fatt honom en vacker dag — både med att vara snäll och orka gå … Paul är för resten väldigt hygglig mot oss pojkar i andra förberedande. Han låter inte de stora pojkarna bråka med oss, och han lär oss många roliga lekar.

— Hur kom det sig, att Paul trillade i bäcken i går middag? frågade Anne. — Jag mötte honom på lekplanen, och då var han så pölvåt, att jag genast skickade hem honom för att byta om kläder utan att ge mig tid att fråga vad som hänt.

— Ja-a, det var delvis en olyckshändelse, förklarade Davy. – Han stack ned huvet med flit, men resten av honom ramlade efter, utan att han ville det … Vi voro alla nere vid bäcken, och Prillie Rogerson blev ond på Paul för någonting — hon är en faslig retsticka, fastän hon är vacker — och sa’, att hans farmor la’ upp hans hår på papiljotter av gamla handsktutor varenda kväll … Paul hade nog struntat i vad hon sa’, om inte Gracie

Montgomery, Anne.15
225