En eftermiddag i Ekostugan.
Andrews skrattat, och då blev Paul så röd i synen, så, för se Gracie är hans flicka … Jo då, han är så dann med henne — plockar blommor åt na’ och bär hennes böcker. Han blev så röd som en pion och sa’, att hans farmor gjorde visst ingenting sån’t och att hans hår var lockigt i sig självt … Och så la’ han sig ned vid strandbrädden och doppade huvet i bäcken för att visa dem …
Här antog Marillas ansikte ett förfärat uttryck, och Davy fortfor lugnande:
— Nä vars — det var inte bäcken vi dricka ur, det var den lilla längre ned. Men stranden är vådligt slipprig, och Paul halkade i. Ni kan tro det sa’ plums! … Hi hi — så det sprutade om’en! Men han såg så livad ut, när han kröp upp, alldeles blöt och kladdig av gyttja. Flickorna skrattade ändå värre än förut, men Gracie skrattade inte. Hon såg ledsen ut. Gracie är en söt flicka, men hon har oppnäsa … När jag gifter mig, ska jag ta en, som har stilig näsa som du, Anne.
— Den som smetar saftsås över hela sitt ansikte, när han äter pudding, får aldrig någon flicka, varnade Marilla.
— Men jag ska tvätta mig i ansiktet, innan jag går sta’ och friar, sade Davy och sökte förbättra saken genom att gno sig kring kinder och mun med avigsidan av handen. — Och jag ska tvätta mig bakom öronen med, må Marilla tro … Det kom jag ihåg i morse. Nu glömmer jag inte hälften så ofta som förr. Men det finns så många snirklar och vrår att tvätta — Davy suckade djupt — att det är vådligt svårt att hålla reda på dem allihop … Ja, får jag inte gå med till fröken Lavendel, ska jag gå bort och hälsa på fru Harrison. Hon är rysligt snäll, det får man då säga … Hon har en burk med trasig käx i sitt skafferi enkom för små pojkar, säger hon, och hon låter mig alltid få skrapa fatet, om hon rört till nå’n god pudding … Där sitter väldigt mycket kvar på kanterna! … Herr Harrison har alltid varit snäll, men han är dubbelt så snäll se’n han gifte sig igen. Människor bli nog snällare av att gifta sig. Varför gifter inte Marilla sig?
Marillas ogifta stånd hade aldrig varit någon sårbar punkt hos henne, så att hon svarade helt saktmodigt, efter att ha utbytt ett par menande blickar med Anne:
226
