Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/265

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Bröllop i Ekostugan.

ned … Och människorna bli pölvåta — och vad smuts di dra in i rummen se’n — och inte kan di vigas i kaprifoliebersån — och regn i brudkronan betyder olycka, säga vad ni vill, fröken Shirley … Jag tänkte väl, jag: allting har gått så bra hittills, så här kan det inte hålla i …

Charlotta den Fjärde tycktes ha lånat en del världsvishet i kritiska ögonblick av fröken Eliza Andrews.

Men det blev inte regn, fastän vädret hela tiden såg ut som om det »ämnade» … Klockan tolv voro rummen festligt prydda och bordet vackert dukat, och en trappa upp väntade en älsklig och intagande brud.

— Vad du ser söt ut, sade Anne hänförd.

— Förtjusande! instämde Diana.

— Nu ä’ allting färdigt, fröknarna, och ännu har det inte hänt någon olycka, rapporterade Charlotta med viktig min, innan hon försvann in på sin lilla kammare för att kläda sig.

Upp knötos alla vita tåtar, och den översvallande rikedom av burriga lockar, som nu slapp lös, flätades i tvenne tjocka flätor, som ombundos, icke med två, utan med fyra rosetter av sprittnya, klarblåa band. De båda övre rosetterna gåvo snarast intrycket av att vara ett par tämligen utvuxna vingar, som gingo ut från Charlottas nacke, ungefär i samma väg som på Rafaels änglar. Men Charlotta själv fann dem ytterst stilfulla, och sedan hon under mycket frasande och prasslande krupit i en vit klänning, så hårt stärkt, att den kunde stå för sig själv, tittade hon sig i spegeln med stor belåtenhet — en belåtenhet, som varade tills hon kom ut i hallen.

Där uppfångade hon genom den på glänt stående gästrumsdörren en skymt av en lång och smärt flicka i en vit klänning, som i mjuka veck föll ned omkring henne, och flickan var sysselsatt med att fästa vita, stjärnliknande blommor i de vågiga massorna av sitt guldbruna hår.

— O, aldrig blir jag människa att se ut som fröken Shirley, tänkte stackars Charlotta helt förtvivlad. — Man ä’ väl tvungen att födas så, kan jag tro — nog har jag försökt allt vad jag orkar, men aldrig får jag det där förnäma över mig …

Klockan ett hade gästerna samlats, häribland inberäknade

Montgomery, Anne.17
257