Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/51

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

På besök hos familjerna.

prydligt förmak utan en fläck. Anne och Diana satte sig varsamt ned på de närmaste stolarna och framförde sitt ärende. Fru White hörde artigt på dem och avbröt dem endast två gånger, den ena för att jaga ut en äventyrslysten fluga, den andra för att plocka upp ett litet grässtrå, som fallit på mattan från Annes klänning.

Anne kände sig både brottslig och olycklig, men fru White tecknade sig för två dollars och betalade pengarna genast — »för att hindra oss från att komma igen», sade Diana, när de gingo sin väg.

Fru White hade åter samlat ihop tidningarna, innan de hunnit lösa hästen från grinden, och när de åkte ut från gården, sågo de henne i full fart med en kvast i förstugan.

— Jag har alltid hört, att fru White skulle vara den mest renlighetsälskande kvinna i världen, och från denna stund tror jag det, sade Diana och gav nu fritt lopp åt sitt så länge tillbakahållna skratt.

— Jag är glad åt att hon inga barn har, sade Anne högtidligt. — Tänk, vad de små varelserna skulle ha varit gränslöst olyckliga!

Hos familjen Spencer gjorde frun i huset dem nedstämda genom att säga någonting elakt om varenda människa i Avonlea. Herr Thomas Boulter vägrade att ge någonting, av den anledningen att tingshuset, när det för tjugo år sedan byggdes, inte blev lagt just på den fläck, som han förordat. Fru Esther Bell, vilken såg ut som hälsan själv, använde en halv timme till att i detalj skildra alla sina krämpor och lidanden och lämnade sorgset en halv dollar — det var så gott att göra det först som sist, för nästa år vid denna tiden skulle hon ligga i sin grav …

Det ovänligaste mottagandet rönte de emellertid hos Simon Fletcher. När de åkte in på gården, sågo de två ansikten, som tittade på dem genom förstugufönstret. Men fastän de knackade och väntade tåligt och ihärdigt, kom ingen och öppnade. Och det var två mycket harmsna och upprörda flickor, som åkte sin väg från gården. Till och med Anne erkände, att hon började fälla modet.

Men så ljusnade det igen för dem. I flera hus, bebodda av olika familjer Sloane, fingo de rundliga bidrag, och snäsor

43