På besök hos familjerna.
sluppo de lyckligtvis undan. Sista stället de besökte tillhörde Robert Dickson och låg vid bron över Mörka, speglande vågen. Där stannade de kvar och drucko te, fastän de voro så nära hemmet. Men de vågade ej säga nej åt fru Dickson, som hade rykte om sig för att vara ganska snarstucken.
Medan de sutto där, kom gamla gumnian White och hälsade på.
— Jag har just varit nere hos Lorenzos, berättade hon. — Han är just nu den stoltaste man i Avonlea. Vad tycker ni! Sju flickor ha de förut — men nu har där bara för några timmar sedan kommit en duktig liten pojke.
Anne spetsade öronen, och när de åkte bort, sade hon.
— Nu kör jag raka vägen till Lorenzo White.
— Men han bor vid Vitsandvägen och så långt bort för oss, invände Diana. — För resten ska ju Gilbert och Fred ta honom.
— De skola inte fara dit förrän nästa lördag, och då blir det för sent, sade Anne med stor bestämdhet. — Då har den första förtjusningen hunnit lägga sig. Lorenzo White är gräsligt snål, men just nu skriver han på hur mycket som helst. Inte få vi förspilla ett sådant gyllene tillfälle, Diana!
Annes hopp gäckades ej — det visade sig, att hon spått rätt. Herr White kom dem till mötes ute på gården och sken som en sol. När Anne bad om ett litet bidrag, svarade han fryntligt:
— Med största nöje! Anteckna mig för en dollar mera än det största bidrag ni hittills ha fått.
— Det blir fem dollar — herr Daniel Blair har givit fyra, sade Anne nästan ängsligt … Men den lycklige fadern stod vid sitt ord.
— Fem var det! Och här ha ni pengarna på fläcken! Nu ä’ ni tvungna att stiga in. I min stuga finns det någonting, som är väl värt att titta på — någonting, som mycket få människor ha sett ännu så länge. Stig in och säg ifrån, vad ni tycka.
— Vad ska vi säga, om ungen inte är söt? viskade Diana helt bekymrad, när de följde sin ivrige värd in i huset.
— Åh, då kunna vi säkert hitta på någonting annat trevligt att
44
