Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/53

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Pliktens väg.

säga om den, svarade Anne uppmuntrande. — Småbarn ge en alltid fullt upp med samtalsämne.

Men ungen var söt, och herr White kände, att han fick full valuta för sina fem dollar i flickornas uppriktiga förtjusning över den rare och knubbige lille nykomlingen. Men detta blev både första, sista och enda gången, som Lorenzo White tecknade något bidrag på en lista.

Hur trött Anne än var, gjorde hon dock denna afton ännu en sista kraftansträngning för det allmänna bästa. Hon sprang tvärs över fälten för att göra sin uppvaktning hos herr Harrison, vilken som vanligt satt och rökte sin lilla kvällspipa på verandan med Ingefära bredvid sig. Noga taget bodde han ju vid Carmodyvägen, men Jane och Gertie, som endast kände honom ryktesvis och fått en liten smula fördom mot honom, hade tiggt och bett, att Anne skulle »pungslå» honom.

Men herr Harrison svarade ett bleklagt nej till alla böner om bidrag, och Annes små finter förblevo denna gång vanmäktiga.

— Men jag trodde herr Harrison gillade vår förening, sade hon i klagande ton.

— Det gör jag också — ja för all del — men inte öppnar jag på portemonixen för det, kära Anne.

— Ännu några fler av den sortens erfarenheter, som jag fått röna i dag, skulle göra mig precis lika bitter mot människosläktet som fröken Eliza Andrews är, sade Anne till sin bild i spegeln, när hon på kvällen klädde av sig uppe på sitt gavelrum.


VII.
Pliktens väg.

Anne satt en mild oktoberkväll tillbakalutad i sin stol och suckade. Framför sig hade hon ett bord, betäckt med läseböcker och skrivövningar, men de tättskrivna pappersarken framför henne hade tydligen ingenting att göra med vare sig hennes egna studier eller skolarbetet.

— Hur är det fatt nu då? frågade Gilbert, som stannat i den öppna köksdörren just lagom för att höra sucken.


45