Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/54

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Pliktens väg.

Anne rodnade och sköt undan pappersarken bakom en hög med uppsatsböcker från skolan.

— Åh, inte är det någonting så förfärligt, just … Jag bara sitter och ska försöka skriva ned mina tankar, som professor Hamilton rådde mig till, men jag får dem rakt inte som jag vill … De bli så tunga och dumma, så fort jag fått dem nedskrivna på vitt papper med svart bläck. Så’nt där, som far genom ens huvud — det är precis som skuggor, man kan inte ta fatt dem och fånga dem, så spelande och flyktiga äro de … Men kanske jag en vacker dag lär mig hemligheten, om jag är ihärdig. Jag har för resten inte många lediga stunder. När jag har slutat med att rätta alla stavövningar och diktamensskrivningar, är jag sällan hågad att skriva någonting för egen del.

— Du sköter dig utmärkt i skolan, Anne. Alla barnen tycka om dig, sade Gilbert och satte sig ned på stentrappan.

— Nej, inte alla, Anthony Pye gör det inte och kommer heller aldrig att göra det. Vad värre är, han har ingen respekt för mig — nej du, det har han inte. Han helt enkelt missaktar mig, och jag skäms inte för att berätta för dig, att det grämer mig förskräckligt … Han är inte så värst stygg, nej bevars — han är bara odygdig, men inte värre än många av de andra. Han är sällan olydig mot mig, men han lyder mig med en hånfullt nedlåtande min, som om han ville säga: »inbilla dig ingenting, därför att jag nu händelsevis gör som du säger» — och det har en dålig inverkan på de andra barnen. Jag har försökt alla möjliga sätt att vinna honom, men nu fruktar jag, att det aldrig kommer att gå. Jag skulle i alla fall bra gärna vilja det, för han är en pigg och trevlig liten pojke, fastän han heter Pye, och jag kunde nog tycka om honom, bara han ville låta mig göra det.

— Förmodligen är det bara följden av vad han får höra hemma.

— Ne-ej bevars. Anthony är en oberoende liten karl och bildar sig själv sina åsikter. Han har hittills alltid haft manliga lärare och säger, att flickor duger inte. Vi få nu se, vad tålamod och vänlighet kunna uträtta. Jag tycker om att övervinna svårigheter, och undervisning intresserar mig verkligen riktigt mycket. Och Paul Irving håller mig skadeslös för allt vad jag kan sakna

46