Pliktens väg.
hos de andra. Det är det älskligaste barn du kan tänka dig, Gilbert, och därtill så begåvad. Jag är övertygad om, att världen en gång får höra talas om honom, slöt Anne i en ton av den livligaste övertygelse.
— Jag tycker också om att undervisa, sade Gilbert. — Först och främst är det en utmärkt god övning. Vet du, Anne, under de få veckor jag undervisat i Vitsand, har jag lärt mig mera än under alla de år, då jag själv gick i skolan. Nå, det tycks ju gå bra för oss allihop … Jane är omtyckt i Nybro, det har jag hört, och jag tror, att Vitsand är så där tämligen belåtet med undertecknad — alla utom herr Andrew Spencer. Jag mötte fru Blewett på min hemväg i går afton, och hon sade mig, att hon ansåg för sin plikt att meddela mig, att herr Spencer inte gillade mitt sätt att undervisa.
— Har du någonsin lagt märke till, sade Anne fundersamt, att när folk säger, att det är deras plikt att tala om någonting för en, så får man bereda sig på, att det är någonting obehagligt. Varför tyckas de aldrig anse som sin plikt att tala om de vänliga och glädjande saker de höra om en? Fru Donnéll — med tonvikt på slutet — var i skolan igen i går och sa’ mig, att hon ansåg det för sin plikt att meddela mig, att fru Harmon Andrews inte gillar, att jag läser sagor högt för barnen, och att herr Rogerson tyckte, att hans Prillie inte gör nog snabba framsteg i räkning … Om Prillie ville öda mindre tid på att göra gubbar över sin griffeltafla åt pojkarna, skulle hon lära sig vida mera. Jag är övertygad att Jack Gillis räknar ut talen under timmen åt henne, fastän jag aldrig lyckats ertappa honom på bar gärning.
— Har du lyckats försona fru Donnélls förhoppningsfulle son med det namn han bör lystra till?
— Ja, skrattade Anne, men det satt hårt åt, må du tro. I början, när jag kallade honom Saint Clair, låtsade han som ingenting, och se’n, när de andra pojkarna knuffade på honom, såg han upp med en sådan bedrövlig min, som om jag kallat honom John eller Charlie eller någonting annat, som han absolut inte kunde kännas vid … Då höll jag kvar honom en afton efter skolans slut och talade vänligt med honom. Jag sade honom, att hans mamma ville, att jag skulle kalla honom Saint Clair och att jag
47
