Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/56

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Pliktens väg.

inte kunde handla tvärt emot hennes önskningar. Nå, det där lyckades jag klargöra för honom — han är en mycket snäll och förståndig liten pys — och så sade han, att jag fick kalla honom Saint Clair, men pojkarna skulle han »dänga», både gula och blå om de understode sig att göra det. Ja, då fick jag ge honom en liten extra uppsträckning för det … Sedan har jag kallat honom Saint Clair och pojkarna kalla honom Jake, och allting går utmärkt. Mig har han underrättat om att han ämnar bli snickare, men fru Donnéll säger, att jag ska göra en högskoleprofessor av honom.

Ordet »högskola» gav en ny riktning åt Gilberts tankar, och de talade nu en stund om sina planer och önskningar — allvarligt och förhoppningsfullt så som ungdomen älskar att tala, medan framtiden för dem ännu är en otrampad stig, full av underbara möjligheter.

Gilbert hade omsider fattat sitt beslut — han ville om möjligt bli läkare.

— Det är ett härligt levnadskall, sade han full av hänförelse. — Man har någonting att kämpa emot så länge man lever — mot sjukdom och plåga och okunnighet, människans naturliga fiender. Jag vill uträtta min andel av ärligt, duktigt arbete i världen, Anne — lägga litet till den summa av mänsklig kunskap, som alla goda människor samlat från världens begynnelse. De, som ha levat före mig, ha gjort så mycket för mig, att jag vill visa min tacksamhet genom att göra någonting för dem, som komma efter mig. Det tycker jag är enda sättet, varpå man kan betala sin skuld till människosläktet.

— Jag skulle gärna vilja skänka livet litet mera skönhet, sade Anne drömmande. — Jag bryr mig inte om att skaffa människorna större vetande — fastän jag nog vet, att all vår ärelystnad borde gå i den riktningen — men jag skulle bra gärna vilja öka deras trevnad — skaffa dem någon liten lycka eller fröjdefull tanke, som inte hade funnits till, om inte jag hade blivit född till världen …

— Den önskningen tycker jag du kan se gå i fullbordan varenda dag, sade Gilbert med en beundrande blick på henne.

Och han hade rätt. Anne var ett av dessa livets solskensbarn, som besitta en medfödd förmåga att sprida ljus och glädje.

48