Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/71

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

En smakfråga.

— Så’n slags »besynnerlighet» är ackurat i min smak, sade herr Harrison. — Men nog kan jag förstå, att Avonlea i så fall anser honom mindre vetande. Jag har heller aldrig talat mycket, förrän jag kom hit, och då måste jag göra det i mitt eget intresse, för annars skulle fru Lynde ha sagt, att jag var dövstum, och sänt ikring en tiggarelista att samla pengar på, så att jag stackare skulle få lära mig teckenspråket. Du ska väl inte gå ännu, Anne?

— Jag är tvungen. Jag har litet att sy åt Dora i afton. Dessutom är jag rädd, att Davy alldeles gjort kål på den arma Marilla vid det här laget. Det första han sa’ i morse var: »Vart tar mörkret vägen, Anne? Det skulle jag vilja veta.» Jag sa’ honom, att det gick till andra sidan av jordklotet, men efter frukosten förklarade han, att jag hade lurat honom — det gick ned i brunnen … Och se’n i dag har Marilla fyra gånger hittat honom hängande över brunnskaret, där han ligger och kikar efter mörkret.

— Han är en ovanligt självsvåldig pojke, sade herr Harrison. — Hit kom han i går och ryckte fyra fjädrar ur Ingefäras stjärt, innan jag hann komma in från ladan. Den stackars fågeln har varit modstulen allt se’n dess. De där ungarna måtte vara ett fasligt plågoris för er …

— Nog göra de besvär, men ibland får man ändå sin belöning … sade Anne, i hemlighet besluten att förlåta Davys nästa tjuvstreck, vad det än måtte bli, eftersom han å hennes vägnar hämnats på Ingefära.

Herr Roger Pye hade med sig färgen på kvällen, och herr Joshua, en trumpen och tystlåten man, började med målningen dagen därpå.

Han slapp att störas i sitt arbete. Tingshuset var beläget vid vad man kallade den »nedre vägen.» På senhösten var denna väg alltid gyttjig och blöt, och folk, som ämnade sig till Carmody, färdades i regeln längs den betydligt längre »övre vägen». Tingshuset låg för övrigt så tätt omgivet av furuskog, att det var osynligt, såvida man ej befann sig alldeles inpå det. Herr Joshua målade sålunda på i den ensamhet och det oberoende, som voro hans osällskapliga natur så kära.

På fredagens eftermiddag slutade han arbetet och gick hem till Carmody. En stund efter det han avlägsnat sig, åkte fru Lynde

63