Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/72

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

En smakfråga.

förbi. Hon hade trotsat »nedre vägens» gyttja av nyfikenhet att få se, hur tingshuset tog sig ut i sin nya skrud. När vägen svängde kring den sista talldungen, såg hon.

Synen hade en sällsam inverkan på fru Lynde. Hon släppte tömmarna, slog ihop händerna och utbrast: »Du mildaste försyn!» — Hon stirrade som om det var henne omöjligt att tro sina ögon. Därpå brast hon ut i ett nästan hysteriskt skratt.

— Här är något misstag å färde — det är inte tänkbart annat. Men hur kan man också begära, att en Pye någonsin i världen skulle göra någonting ordentligt …

Fru Lynde åkte hem. Hon mötte ganska många bekanta på vägen och stannade för att berätta för dem om det nymålade tingshuset. Nyheten spridde sig som en löpeld. Gilbert Blythe, som satt fördjupad i en bok hemma hos sig, hörde den i solnedgången av sin fars drängpojke och störtade andlös till Grönkulla, upphunnen på vägen av Fred Wright. De funno Diana Barry, Jane Andrews och Anne Shirley med förtvivlan målade i sina drag under de stora avlövade pilarna vid Grönkullas gårdsgrind.

— Det kan väl inte vara sant, Anne? skrek Gilbert.

— Det är sant, svarade Anne och såg ut som tragediens gudinna. — Fru Lynde var härinne på vägen från Carmody för att tala om det för mig. O, det är helt enkelt gräsligt! Vad tjänar det till att bilda en förening och söka förbättra någonting?

— Vad är det som är gräsligt? frågade Oliver Sloane, som i detta ögonblick anlände med en hattask, som han hämtat från staden åt Marilla.

— Har du inte hört det? sade den förgrymmade Jane. — Jo, så här står det till — Joshua Pye har gått och målat tingshuset blått i stället för grönt — grant, lysande blått, samma bjärta färg som de ha till vagnar och skottkärror … Och fru Lynde säger, att det är den allra ohyggligaste färg till ett hus, allra helst tillsamman med ett klart rött tak, som hon någonsin sett eller kunnat drömma om … Jag blev så knäsvag, att du skulle ha kunnat peta omkull mig med lillfingret, när jag hörde det. Det är så ens hjärta kan brista — efter allt omak och besvär, som vi gjort oss.

— Hur i all världen kan ett sådant misstag ha uppstått? undrade Diana halvgråtande.


64