Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/78

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Davy behöver omväxling.

Avonlea. Tänk om Dora … Nej, Anne förmådde ej tänka tanken till slut. Hon ryste och vände sig bort.

— Spring och hämta herr Harrison, sade Marilla och vred sina händer.

— Både herr Harrison och John Henry äro borta — de reste till stan i dag. Jag ska gå och hämta herr Barry.

Herr Barry infann sig tillika med Anne, bärande en hoprullad lina, vid vilken var fästad ett kloliknande redskap, som fordom utgjort ändan av en högaffel. Marilla och Anne storlo bredvid, kalla och darrande av fasa och rädsla, medan herr Barry draggade i brunnen och Davy, sittande grensle över grinden, iakttog gruppen med ett ansikte, som skvallrade om hur nöjsam han fann hela tillställningen.

Slutligen ruskade herr Barry på huvudet och såg lättad ut.

— Ånej, därnere ligger hon inte … Men det är då förunderligt, vart kan flickan ha tagit vägen? .. Hör på du, min unga herre, är du säker på, att du inte har reda på, var din syster håller till?

— Jag har sagt väl ett dussin gånger, att det har jag inte, svarade Davy med förolämpad min. — Kanske en luffare har varit här och stulit bort henne.

— Du pratar, sade Marilla skarpt — hon kände sig nu lättare till mods, när hon ej längre behövde frukta för brunnen. — Anne, tror du, att hon kan ha givit sig av bort till herr Harrison? Hon har hela tiden talat om hans papegoja alltsedan du första gången tog henne med dig till honom.

— Aldrig kan jag tänka mig, att Dora skulle våga sig så långt, men jag ska gå dit bort och titta efter, sade Anne.

Ingen såg på Davy just i detta ögonblick, ty i så fall skulle det ha märkts, att hans ansikte undergick en egendomlig förändring. Utan ett ord släppte han sig ned från grinden och gnodde, så fort som hans tjocka ben förmådde bära honom, bort mot ladan.

Anne skyndade tvärs över fälten och hän till den Harrisonska gården, med ytterst ringa förhoppning att finna den hon sökte. Huset var stängt, fönsterluckorna voro försatta, och en prägel av ödslighet låg över hela platsen. Hon steg upp på verandan och ropade med hög röst på Dora.


70