Hoppa till innehållet

Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/79

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Davy behöver omväxling.

Ingefära, som vistades i köket innanför, blev förargad och skrek och svor. Men tvärs igenom papegojans ilskna snatter hörde Anne ett klagande rop från det lilla uthus invid gårdsplatsen, som herr Harrison använde till redskapsbod. Anne ilade bort till dörren, lyfte av haspen och fick syn på en liten varelse med förgråtet ansikte, som ensam och övergiven satt därinne på en upp- och nedvänd kagge, som en gång innehållit spik.

— O, Dora, Dora, så du har skrämt oss! Hur kommer det sig, att du sitter här?

— Davy och jag gick hit för att titta på Ingefära, snyftade Dora, men vi kunde inte komma in till henne, utan Davy bara sparkade på dörren och hade henne att svära … Se’n ledde Davy hit mig och sprang ut före mej och stängde igen dörren, och jag kunde inte komma ut. Jag grät och jag skrek — jag var så rädd! … O, jag är så hungrig, och jag fryser så, ack jag trodde, att du aldrig skulle komma, Anne.

— Davy! …

Mera förmådde Anne ej säga. Hon ledde hem Dora med tungt hjärta. Hennes glädje över att finna flickan frisk och välbehållen förstördes helt och hållet av sorgen över att Davy burit sig så illa åt.

»Sprattet» med att stänga in Dora var ju ej svårt att förlåta. Men Davy hade farit med osanning — narrats medvetet och överlagt den ena gången efter den andra. Så stod det till, och en sådan sak kunde man ej se genom fingrarna med … Helst hade hon velat sätta sig ned och börja gråta av ren bedrövelse. Hon hade riktigt börjat hålla av den lille gossen Davy — hur mycket, det förstod hon egentligen först nu — och det skar henne i hjärtat att nödgas upptäcka, att han var i stånd till fullt avsiktliga osanningar.

Marilla åhörde Annes redogörelse under en tystnad, som ej bådade någonting gott för Davy. Herr Barry skrattade och sade, att med en sådan filur fick man allt ta i med hårdhandskarna … När han gått sina färde med sitt rep och sin dragg, tröstade och värmde Anne den av köld darrande Dora, gav henne sin kvällsvard och hjälpte henne i sin lilla bädd. Därpå gick hon åter ned i köket, och i samma stund kom även Marilla in med

71