Davy behöfver omväxling.
bister uppsyn, ledande eller snarare dragande med sig den spjärnande och av spindelväv betäckte Davy, som hon nyss funnit undangömd i ladugårdens mörkaste vrå och ögonblickligen infångat.
Hon puffade honom fram på sävmattan mitt på golvet och gick sedan och satte sig borta vid fönstret åt öster. Anne satt sorgsen och slapp vid det motsatta fönstret. Mellan dem båda stod missdådaren. Ryggen höll han vänd mot Marilla, och det var en foglig, undergiven och förskrämd rygg. Men ansiktet var vänt åt Anne, och fastän minen var betydligt skamsen, spelade det dock i Davys ögon en glimt av hemligt förstånd, liksom om han nog visste, att han burit sig mycket illa åt och nu skulle straffas därför, men dock längre fram, sedan det tråkiga väl var undanstökat, ämnade skratta av hjärtans lust åt alltihop tillsamman med Anne.
Men intet förstulet leende mötte honom i Annes gråa ögon, som det ju möjligen kunde ha gjort, om här bara varit fråga om vanlig odygd. Han läste endast harm och missnöje, men alls ingen hemlig uppmuntran.
— Hur kunde du göra så, Davy? frågade hon sorgset.
Davy skubbade sig med förlägen min. — Jag bara ville skoja lite … Här har nu en så’n lång tid varit så rysligt stilla och lugnt, att jag tyckte det skulle vara livat att skrämma er stora ett tag … Det var det också.
Trots sin rädsla och sin lilla ansats av samvetskval måste Davy fnittra åt hågkomsten.
— Men du har ju narrats så fult, Davy, sade Anne, ännu sorgsnare än förut.
Davy såg förbryllad ut.
— Vad för slag? Menar du det där, att jag sa’ jag inte visste var hon var? Smäckte lite?
— Ja visst. Hur kunde du komma med en sådan förskräcklig osanning, och det flera gånger ändå?
— Äh, det var jag ju tvungen till, utbrast Davy helt uppriktigt. — Om jag inte smäckt, hade ni ju inte blivit rädda. Jag var tvungen att slå i er det där …
Anne kände nu rent fysiskt efterverkningarna av all den
72
