Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/81

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Davy behöver omväxling.

fruktan oeh oro hon utstått. Davys naivt fräcka svar rågade måttet. Två stora tårar kvällde fram i hennes ögon.

— O, Davy, hur kunde du? sade hon med en darrning på rösten. — Vet du inte, hur orätt sådant är?

Davy blev förfärad. Anne grät — han hade haft Anne att gråta … En våg av verklig ånger sköljde över hans varma lilla hjärta. Han störtade fram till Anne, slängde sig i hennes knä, slog armarna om hennes hals och brast själv i gråt.

— Inte visste jag det var orätt att skoja så där, snyftade han. — Hur kunde du vänta jag skulle veta det var orätt? Alla herr Sprotts barn smäckte, när man fråga’ dem om någonting, den ena värre än den andra … Paul Irving, han smäcker väl aldrig, kan jag tro, och här har jag gått och mödat mig för att bli lika snäll som han, men nu vill du väl aldrig tycka om mig mera … Nog kunde du ändå ha sagt mig, att det var orätt. Jag är rysligt ledsen över att jag haft dig att gråta, och jag ska aldrig smäcka mer.

Davy begrov ansiktet vid Annes axel och stortjöt. Anne fick plötsligt en annan syn på saken. Hon tryckte honom tätt intill sig och tittade över hans lurviga peruk på Marilla.

— Han visste inte det var orätt att narras, Marilla. Jag tror, att vi få förlåta honom för den här gången, om han lovar att aldrig mera säga någon osanning.

— Nej, det ska jag visst inte, nu när jag vet, att det är så illa, försäkrade Davy snyftande. — Kommer du nånsin på mig igen med att smäcka, så — Davy funderade för att hitta på ett lämpligt straff — så får du flå mig levande, Anne.

— Säg inte »smäcka», Davy — säg narras, sade skolfröken.

— Varför det? undrade Davy, i det han satte sig bekvämt tillrätta i hennes knä och tittade upp med tårsköljt, frågande ansikte. — Varför duger inte smäcka lika bra som narras? Det vill jag veta. Det är precis lika många bokstäver i båda.

— Det är inte bokstäverna det kommer an på, kära Davy. Det där ordet du tycker om att använda låter så fult och slarvigt — det ska du alldeles lägga bort.

— Det är allt rysligt mycket, som små pojkar få lägga bort, sade Davy med en suck. — Jag kunde aldrig tro det var så

73