En dag med otur.
upp i den skumma och kalla vintergryningen, kände hon, att livet var platt och tomt och ointressant.
Hon vandrade till skolan vid allt annat än blitt lynne. Hennes kind var svullen, och värken hade långt ifrån släppt. I skolsalen var det kallt och rökigt, ty elden ville ej brinna, och barnen sutto hopkrupna omkring den i huttrande grupper. Anne bad dem gå och sätta sig — i skarpare ton än hon någonsin förut hade använt. Anthony Pye struttade bort till sin plats med sin vanliga tillgjort överlägsna min, och hon såg honom viska någonting till sin granne på bänken och sedan titta på henne med ett försmädligt grin.
Aldrig, tyckte Anne, hade det funnits så många »skrikande» grifflar som just denna morgon, och när Barbara Shaw kom framklivande till hennes pulpet för att visa ett färdigräknat tal, snavade hon över kolboxen med högst olycksdigra följder. Kolbitarna rullade åt alla håll på golvet, griffeltavlan gick i tjugo skärvor, och när den arma flickan lyckats kravla sig på fötter igen, narrade hennes av koldammet svarta ansikte pojkarna att utbrista i skallande gapskratt.
Anne vände sig från det läxlag, som hon satt och »hörde upp».
— Vet du vad, Barbara, sade hon med iskyla i rösten, om du inte kan röra dig utan att slå ikull dig över någonting, så är det sannerligen bättre du blir sittande. Det är stor skam av en flicka så gammal som du att bära sig så otympligt åt.
Stackars Barbara klampade tillbaka till sin plats, och de frambrytande tårarna i förening med koldammet gjorde hennes ansikte både ömkligt och löjligt att skåda. Aldrig förut hade hennes avhållna, hjärtegoda lärarinna talat så strängt och ovänligt till henne, och Barbara blev djupt bedrövad. Anne själv kände ett litet styng av samvetskval, men det endast bidrog till att göra hennes sinnesstämning ännu retligare, och andra förberedande minnes ännu i dag den lektion, som för tillfället pågick, jämte den obarmhärtiga »duvning» i räkning, som följde därpå.
Medan Anne med kort och tvär röst dikterade ett tal, anlände Saint Clair Donnell med andan i halsen.
— Du kommer en halvtimme för sent, Saint Clair, sade Anne strängt. — Hur i all världen kan det komma sig?
87
