Sida:Vår vän Anne 1910.djvu/96

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

En dag med otur.

— Snälla fröken, jag blev tvungen att hjälpa mamma att röra ihop en pudding till midda’n, för vi väntar främmande och Clarice Almira är sjuk, ljöd Saint Clairs svar.

Det avgavs med fullt aktningsfull röst, men hur det var, väckte även det stor munterhet hos kamraterna.

— Sätt dig ned och räkna ut de sex problemen på sidan åttiofyra till straff, sade Anne.

Saint Clair såg förbluffad ut över tonen, men han gick helt beskedligt bort till sin pulpet och tog fram sin griffeltavla. Därpå smusslade han förstulet ett litet paket över till Joe Sloane på andra sidan gången. Anne ertappade honom på bar gärning och drog en något förhastad slutsats angående paketets innehåll.

Gamla fru Hiram Sloane hade på sista tiden börjat baka och sälja en sorts »nötkakor» eller knäckar för att på detta sätt öka sina något magra inkomster. Knäckarna voro särskilt frestande för småpojkar, och i flera veckor hade Anne haft inte så litet förtret för deras skull. På vägen till skolan brukade pojkarna avlämna sina sparade småslantar åt fru Hiram och ta knäckarna med sig in i klassen, där de sökte äta dem och traktera kamraterna med dem under pågående lektion.

Anne hade sagt ifrån, att om de kommo med några fler knäckar till skolan, skulle den förbrutna varan tagas ifrån dem. Och här satt i alla fall Saint Clair Donnell och langade helt ogenerat från sig ett av de vanliga paketen, insvept i det randiga blå och vita papper, som fru Hiram brukade använda — mitt för hennes ögon.

— Joseph, sade Anne lugnt, kom hit med det där paketet. Joe lydde, rädd och förlägen. Han var en fet och knubbig liten tjuvpojke, som alltid rodnade och stammade, när han blev skrämd. Aldrig har någon sett mera brottslig ut än stackars Joe i detta ögonblick.

— Kasta det genast på elden! befallde Anne.

Joe såg högst illa berörd ut.

— S … s … ss … snälla fr … fr … fröken, började han.

— Gör som jag säger, Joseph, utan några invändningar.


88