många kvinnor. Ännu är jag långt från målet, men jag gör mitt bästa och hoppas att med tiden bli vad mamma är.
Amy talade allvarligt, och Hanna sade med en hjärtlig omfamning:
— Jag förstår nu vad du menar och skall aldrig mera skratta åt dig. Du har gått framåt fortare än du tror, och jag skall taga lektioner av dig i den goda tonen, ty jag tror, att du lärt dig hemligheten. Fortfar att gå framåt, käraste, och du skall en gång få din belöning, och ingen skall glädjas mera än jag.
En vecka därefter fick Amy sin belöning, och den stackars Hanna fann det ganska svårt att vara glad. Det kom brev från tant Carrol, och mrs Marchs ansikte blev till den grad strålande, då hon läst det, att Hanna och Betty, som voro inne hos henne, frågade vad hon fått för glada underrättelser.
— Tant Carrol reser utomlands nästa månad och önskar —
— Ta mig med sig! utbrast Hanna, flygande upp från stolen med outsäglig förtjusning.
— Nej, älskade, icke dig, utan Amy.
— Å, mamma, hon är för ung! Det är min tur först. Jag har så länge önskat det — det skulle göra mig så ofantligt gott och vara så utomordentligt förtjusande — jag måste resa.
— Hanna, jag fruktar att det är omöjligt. Tant säger bestämt, att hon vill ha Amy, och det tillkommer inte oss att föreskriva någonting, då hon erbjuder något sådant.
— Det är alltid så, Amy får allt nöjet och jag hela arbetet. Det är inte rätt, nej, det är verkligen inte rätt! utropade Hanna häftigt.
— Jag fruktar, mitt kära barn, att det till största delen är ditt eget fel, ty då tant häromdagen talade med mig om dig, så beklagade hon, att du hade ett så tvärt sätt och alltför självständigt sinne; och här skriver hon någonting, liksom syftande på något, som du sagt — »jag ämnade först fråga Hanna, men som ’ynnestbevis
