stora lycka. Denna unga dam själv mottog nyheten med den största glädje, gick omkring i ett slags högtidlig hänförelse och började sortera sina färger och packa in sina penslar redan samma afton, lämnande sådana småsaker som kläder, pengar och pass åt dem, vilkas tankar voro mindre upptagna av de sköna konsterna än hennes.
— Det här är inte bara en lusttur för mig, flickor, sade hon med stort eftertryck, under det hon gjorde ren sin bästa palett. Denna resa skall bestämma min bana, ty om jag har någon begåvning, så skall jag utforska det i Rom och sedan vill jag göra något för att bevisa det.
— Men antag att du inte skulle ha någon begåvning? sade Hanna, som med röda ögon sydde på de nya kragarna, vilka hon nu beslutat avstå åt Amy.
— Då skall jag komma hem och förtjäna mitt uppehälle genom att undervisa i ritning, svarade med filosofiskt lugn den efter ryktbarhet trängtande Amy och gjorde en ful grimas vid tanken på en sådan utsikt för framtiden samt skrapade sin palett, liksom om hon varit fast besluten att göra sitt yttersta, innan hon uppgav allt hopp.
— Nej, det kommer du inte att göra; du avskyr ansträngande arbete och gifter dig nog med någon rik man och kommer hem och får i alla dina dagar sitta i överflödets sköte, sade Hanna.
— Dina spådomar kunna ibland slå in, men jag tror ej att denna kommer att göra det. Jag skulle icke önska något högre än att du spådde sant, ty ifall jag själv icke skulle kunna bli artist, så skulle jag tycka om att vara i stånd att hjälpa andra artister, sade Amy småleende liksom om en beskyddarinnas roll skulle passat henne bättre än en fattig ritlärarinnas.
— Hm! sade Hanna suckande, om du önskar det, så får du det också, ty dina önskningar bli alltid uppfyllda — mina aldrig.
— Skulle du tycka om att få resa? frågade Amy, i det hon tankspridd strök sin näsa med kniven.
— Ja, mycket!
— Gott, om ett eller två år skall jag skicka efter dig,
