och vi skola gräva efter reliker i Forum och utföra alla planer, som vi så många gånger ha gjort upp.
— Tack skall du ha! Jag skall påminna dig om ditt löfte, då den glada dagen kommer — ifall den någonsin gör det, svarade Hanna, mottagande det ovissa, men lysande anbudet så tacksamt hon kunde.
Som tiden var kort, hade de mycket bråttom att få allting i ordning, och hela huset var i rörelse tills Amy hade rest. Hanna höll modet uppe mycket bra, tills den sista skymten av de blå banden försvunnit, då drog hon sig undan till sin tillflyktsort, vinden, och grät, tills hon icke kunde gråta mera. Amy höll sig tappert tills ångbåten gick, ty då, just som landgången skulle tagas in, kom det hastigt över henne, att snart skulle en hel ocean rulla emellan henne och dem, som hon mest älskade, och hon höll sig fast vid Laurie — han var den som dröjt längst kvar ombord — och sade snyftande:
— Ack, sköt om dem åt mig, och om någonting skulle hända —
— Det skall jag göra, snälla Amy, det lovar jag, och om någonting skulle hända, skall jag komma och trösta er, viskade Laurie, föga anande huru snart han skulle bliva uppfordrad att hålla sitt ord.
Amy reste alltså att bese den gamla världen, som alltid är ny och skön för unga ögon, medan hennes far och vän från stranden sågo efter henne, innerligt önskande, att intet annat än gynnsamma händelser skulle möta denna lyckliga flicka, som med näsduken vinkade åt dem, tills de icke kunde se annat än den bländande sommarsolens sken på havet.
7. — Våra vänner. I.
