ÅTTONDE KAPITLET.
Vår utländska korrespondent.
London.
- »Käraste vänner!
Här sitter jag verkligen vid ett fasadfönster i Bath hotell i Picadilly. Det är icke något hotell som är på modet, men onkel bodde här för flera år sedan och vill ej bo på annat ställe; vi ämna dock inte stanna länge, och då betyder det icke stort var vi bo. O, det är ej värt att jag börjar tala om för er, huru jag njuter av allt! Nej, det kan jag aldrig, och därför vill jag giva er utdrag ur min anteckningsbok, ty jag har ej gjort någonting annat än ritat och skrivit alltsedan jag reste. Jag skrev några rader från Halifax, då jag kände mig tämligen olycklig; men sedan har jag varit så kry, sällan sjuk, och vistats på däck hela dagen och haft en mängd hyggliga människor att roa mig med. Alla voro så rysligt snälla emot mig, isynnerhet officerarna. Skratta ej, Hanna, ty det är verkligen högst nödvändigt, att det finns herrar ombord på ett fartyg, som man kan få hjälp och bli uppassad av, och då de ingenting ha att göra, är det en riktig välgärning, att man låter dem göra nytta, ty annars fruktar jag, att de skulle röka ihjäl sig.
Tant och Florence voro sjuka under hela resan och ville helst vara ensamma, så att, då jag hade gjort vad jag kunde för dem, gick jag alltid upp och roade mig. Sådana promenader på däck, sådana solnedgångar, sådan härlig luft och präktiga vågor! Det var nästan lika upplivande som att rida på en snabb häst, då vi rusade framåt i stark fart. Vad jag önskar, att Betty kunde ha varit med, det skulle gjort henne så ofantligt gott. Vad Hanna angår, skulle hon gått upp och satt sig högt upp på
