nya saker, ty jag kom ju av i en sådan hast, att jag ej var halvfärdig. Jag fick en vacker, vit hatt med blå plym, en utmärkt söt muslinsklänning, som passade till hatten, och den vackraste kappa, som man kan få se.
Att gå i bodarna på Regent Street är verkligen någonting storartat, allt tycks så billigt — man kan få vackra band, som endast kosta sex pence alnen. Jag försåg mig med en mängd saker, men mina handskar skall jag köpa i Paris.
Stöter inte detta litet på elegans och rikedom?
Medan tant och onkel voro ute, hade Florence och jag beställt en »cab» för att fara ut och åka, fastän vi efteråt fingo höra, att det just icke passar sig för unga damer att åka ut ensamma. Det var så löjligt, ty då vi väl voro instängda, körde kusken så fort, att Florence blev rädd och bad mig säga till honom att stanna. Men han satt någonstans bakpå caben, och jag kunde ej få reda på honom. Han kunde varken höra mig ropa eller se, hur jag svängde mitt parasoll framför mig, utan där sutto vi alldeles hjälplösa, rusande framåt och svängande om hörnen med halsbrytande fart. I min förtvivlan upptäckte jag slutligen en liten lucka i taket, och, då jag petat upp den, syntes ett rött öga, och en rosslig stämma sade:
— Vad är det, min fru?
Jag gav mina befallningar så allvarligt jag kunde, och då den gamle styggingen med ett »ja, min fru» slängt igen dörren, hade han sin häst att gå så sakta, som om vi åkt till en begravning. Jag petade åter upp luckan och sade »litet fortare», då började han åter köra lika oförsiktigt som förut, och vi måste foga oss i vårt öde.
Vädret var vackert i dag, och vi gingo till Hyde Park, som ligger helt nära, ty vi äro förnämare än vad vi se ut. Hertigen av Devonshire bor strax bredvid. Jag ser ofta hans betjänter stå och hänga i porten, och hertig Wellingtons hus är icke långt avlägset. Min Gud, sådana syner jag hade! De voro lika bra som Punch, ty där funnos feta, förnäma änkor, som foro omkring i sina röda
