och gula vagnar med granna betjänter bakpå i silkesstrumpor och sammetsrockar och pudrade kuskar på kuskbocken. Fina jungfrur med de mest rödkindade barn jag nånsin sett, vackra flickor, som sågo halvsovande ut, snobbar, med lustiga engelska hattar och lavendelfärgade getskinnshandskar, promenerande makligt omkring, samt långa soldater i korta jackor och höga pälsmössor, som sutto på sned och sågo så lustiga ut, att jag önskade rita av dem.
Men ’Rotten Row’ menas ’Route de Roi’ eller konungens väg, men nu liknar den mera en ridskola än någonting annat. Hästarna äro utmärkta och karlarna — isynnerhet stallknektarna — rida väl, men kvinnorna äro stela och hoppa på hästen, vilket ju inte är i vår smak. Jag hade velat visa dem en amerikansk sträckgalopp, ty de travade så högtidligt upp och ned i sina åtsittande klänningar och höga hattar och liknade kvinnorna i en leksaksask med Noaks ark uti. Här rida alla människor, gamla män, feta matronor och små barn, och de unga äro ganska begivna på flirt. Jag såg ett ungt par giva varandra törnrosknoppar — sådana äro just lämpliga att sätta i knapphålet — och jag tyckte det var en ganska god idé.
På eftermiddagen voro vi i Westminster Abbey, men vänta icke, att jag skall beskriva den, ty det är omöjligt — därför vill jag blott säga, att den var gudomlig! I afton skola vi se Fechter, vilket blir ett förtjusande slut på den lyckligaste dagen i min levnad.
Midnatt.
Det är mycket sent, men jag kan ej låta mitt brev gå i morgon bittida utan att tala om vad som hände i kväll. Vem tror ni kom in under det vi drucko te! Jo, Lauries engelska vänner, Fredrik och Frank Vaughn! Jag blev så förvånad och skulle ej känt igen dem, om de ej lämnat sina kort. Bägge ha blivit långa karlar med polisonger. Fredrik är vacker i den engelska stilen, och Frank har blivit mycket bättre, ty han haltar helt obe-
