se lärkor flyga upp mot skyn. Tack vare Fredrik och Frank, fingo vi riktigt bese och njuta av London och voro ledsna, då vi skulle resa därifrån; ty, ehuru engelsmän icke lätt öppna sina dörrar för främlingar, så tror jag likväl att ingen kan överträffa dem i älskvärdhet, då de beslutat sig för att vara gästfria. Vaughns hoppas träffa oss i Rom i vinter, och jag skulle bli förskräckligt ledsen, om de icke gjorde det, ty Grace och jag hava blivit så goda vänner, och gossarna äro mycket hyggliga ynglingar — isynnerhet Fredrik.
Vi hade knappast hunnit att komma i ordning här, förrän han åter dök upp och sade, att han ämnade använda sina ferier till resor och nu var på väg till Schweiz. Tant såg först allvarsam ut, men då han behandlade saken så lugnt, kunde hon inte säga ett ord, utan vi läto allt ha sin gång och voro mycket glada över, att han kommit, ty han talar franska som en inföding, och jag vet ej huru vi skulle reda oss utan honom.
Tants uttal är gammalmodigt, och fastän Florence och jag smickrade oss med att vi kunde språket rätt bra, så finna vi likväl, att det inte är fallet, och känna oss mycket tacksamma för att vi ha Fredrik här, som sköter ’talmanstjänsten’, som onkel säger.
Så förtjusande våra dagar förflyta! Från morgon till kväll äro vi ute för att se oss omkring. Våra trevliga frukostar äta vi på något glatt kafé och råka ut för alla möjliga lustiga äventyr. Alla regniga dagar tillbringar jag i Louvren ibland tavlorna. Hanna skulle rynka på sin impertinenta näsa åt några av de vackraste, emedan hon ej har något konstsinne; men det har jag och jag håller på att uppodla både smak och öga så mycket jag kan. Hon skulle tycka mycket bättre om reliker efter stora män, och jag har sett hennes älskling Napoleons trekantiga hatt och gråa rock, hans vagga och gamla tandborste; jag har även sett Marie Antoinettes lilla sko, Saint Dénis’ ring, Karl den stores svärd och många andra märkvärdiga saker. Jag skall tala om dem timtals, då jag kommer hem, men jag har inte tid att skriva om dem.