tydligt och behöver inga kryckor. De hade av Laurie fått höra, var vi bodde, och kommo för att bjuda oss bo i deras hus; men onkel ville ej, utan vi skola besvara deras visit och hälsa på dem så ofta vi kunna. De följde med oss på teatern, och vi hade så utmärkt roligt, ty Frank ägnade sig helt och hållet åt Florence, och Fredrik och jag talade om roligheter och upptåg förr, nu och i framtiden liksom om vi hade känt varandra i hela vårt liv. Säg Betty, att Frank frågade efter henne och blev ledsen, då han fick höra, att hon var klen till hälsan. Fredrik skrattade, då jag talade om Hanna, och skickade sina ’vördnadsfulla hälsningar till den stora hatten’. Ingen av dem hade glömt Camp Laurence och allt roligt vi hade där. Vad jag tycker det är många år sedan dess!
Tant knackar för tredje gången i väggen, därför måste jag sluta. Jag känner mig riktigt som en rik, förnäm London-dam, då jag nu sitter så här sent och skriver och ser mitt rum fullt med vackra saker och huvudet vimlande av parker, teatrar, nya klänningar och artiga kavaljerer, som säga »Ah» och vrida sina ljusa mustascher med verklig engelsk förnämhet. Jag längtar efter att få se er alla, och trots mitt nonsens är jag nu, som förr, eder tillgivna Amy.»
Paris.
- Ȁlskade flickor!
I mitt sista brev berättade jag om vår vistelse i London, — huru vänliga Vaughns voro och vilka roliga tillställningar de hade för oss. Jag hade ofantligt roligt av de små utflykterna till Hampton Court och Kensington-museerna; härav njöt jag mera än av allt annat, ty i Hampton såg jag Rafaels kartonger och på Kensington-museum rum fulla med tavlor av Turner, Lawrence, Reynold, Hogarth och de andra stora målarna. Dagen i Richmond Park var förtjusande, ty vi hade en riktig engelsk picknick och mycket flera präktiga ekar och rådjursgrupper, än jag kunde rita av, dessutom fick jag höra näktergalar och
