försedd med en knapp. Denna föga inbjudande kudde var hennes enskilda tillhörighet och begagnades som försvarsvapen, barrikad eller som ett verksamt medel mot alltför mycken sömn.
Laurie kände väl till denna kudde och hade skäl att betrakta den med största ovilja, emedan han i forna dagar, då det ännu var tillåtet att rasa utan skonsamhet, blivit pryglad med den och nu ofta hindrades utav den från att taga den plats, han helst ville ha, nämligen platsen bredvid Hanna i hörnet. Om »metvursten», som de kallade denna kudde, stod på ända, så var det ett tecken, att Laurie kunde få nalkas och vila sig, men om den låg rak på soffan, ve då den man, kvinna eller barn, som vågade röra den. I kväll hade Hanna glömt att barrikadera sitt hörn och hade icke suttit där i fem minuter, förrän ett stort föremål syntes bredvid henne, och med båda armarna i vädret och bägge benen utsträckta framför sig utropade Laurie med en suck av tillfredsställelse:
— Håll till godo med din bästa vän!
— Håll dig i styr, snäste Hanna, i det hon slängde ned kudden, men det var för sent — där fanns intet rum för kudden, vilken sakta halkade ned på golvet och försvann.
— Seså, Hanna, var inte ettrig nu. Sedan jag under en hel vecka studerat så mycket, att jag är som ett skelett, så kan jag väl förtjäna att bli omhuldad, och man borde vara snäll mot mig.
— Betty kan klema med er, jag är sysselsatt.
— Nej, hon skall inte ha besvär med mig; men ni tycker om sådant, såvida ni inte nu hastigt förlorat smaken. Har ni det? Hatar ni er gosse och vill bombardera honom med kuddar?
Någonting mera smeksamt än denna rörande begäran kan man ej tänka sig, men Hanna avkylde »sin gosse» genom att vända sig till honom med den allvarsamma frågan:
— Hur många buketter har ni skickat till miss Randal denna vecka?
— Vid min heder, icke en enda. Hon är förlovad, kan jag berätta er.
