— Vad kan ni veta om den saken, miss! sade Laurie med överlägsen ton. Vi tycka inte om slamsor och koketter, fastän vi ibland kunna låtsa som om vi gjorde det. Söta och rara flickor omtalas aldrig ibland gentlemen annat än med aktning. Vad ni har för oskyldiga föreställningar! Men om ni en månad finge vara i mitt ställe, så skulle ni nog få se saker, som skulle förvåna er en smula. Vid min ära, då jag ser de där slamsiga flickorna, så är jag alltid färdig att utbrista med vår vän Cock Robin:
Fan besitta, uschia mej,
ni oförskämda nippertippor.
Det var omöjligt att låta bli att skratta åt Lauries strid emellan hans ridderliga motvilja att tala illa om damerna och hans mycket naturliga avsmak för det okvinnliga uppträdande, varpå societeten visat honom så många exempel. Hanna visste, att »unge Laurence» av beräknande mödrar ansågs för ett högst eftersträvansvärt parti, att deras döttrar uppmuntrande smålogo mot honom, och att fruntimmer av alla möjliga åldrar smickrade honom tillräckligt för att göra honom till en narr; därför vakade hon över honom mycket sorgfälligt, rädd att han skulle bli bortskämd, och gladde sig mer, än hon ville erkänna, då hon fann, att han ännu trodde, att det fanns präktiga flickor. Men hastigt återtagande sin förmanande ton sade hon, i det hon sänkte rösten: — Om ni nödvändigt måste ha ett avlopp för edra känslor, Laurie, så gå då och uppvakta någon av de vackra, präktiga flickor, som ni högaktar, och förspill inte er tid ibland de andra fjollorna.
— Råder ni mig verkligen till det? frågade Laurie och såg på henne med en besynnerlig blandning av ängslan och glädje i blicken.
— Ja, det gör jag. Men på det hela taget är det bäst, att ni skjuter upp saken, tills ni gått igenom gymnasiet och under tiden bereder er för er blivande ställning, ty ni är icke hälften så bra som ni bör vara för att vara värdig — — — hm, den präktiga flickan vem det än må vara,
