Sida:Våra vänner från i fjol del 1 1919.djvu/13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
7
VÅRA VÄNNER FRÅN I FJOL

själv skryta med, hur han vid svårare tillfällen dragit sig ur klämman, och tyckte om att få flickorna att darra, då han omständligt berättade om sina triumfer över ondsinta lärare, högdragna professorer och besegrade fiender. »Karlarna i min klass» voro hjältar i flickornas ögon och de tröttnade aldrig på »våra kamraters» bedrifter och hade ofta tillfälle att sola sig i dessa högdjurs leenden, då Laurie hade dem med sig hem. Amy njöt isynnerhet av denna stora ära och blev en riktig kokett ibland dem, ty den lilla nåden blev tidigt medveten om och lärde sig begagna sin tjusningsförmåga.

Margret var alltför upptagen av sin egen och ende John för att bry sig om någon annan herre i hela skapelsen, och Betty för blyg för att kunna göra mera än se på dem och förundra sig över Amy, som vågade befalla dem så mycket; men Hanna däremot kände sig riktigt i sitt element och fann det mycket svårt att låta bli att ta efter deras rörelser, uttryckssätt och bedrifter, vilka föreföllo Hanna långt naturligare än det stillsamma sätt, som föreskrives unga damer. Alla herrarna tyckte ofantligt mycket om henne, då däremot ganska få av dem kunde undgå att ägna Amy några ömma suckar.

Men då vi tala om »ömma suckar», för det oss helt naturligt till »duvslaget», som det lilla huset kallades, vilket mr Brooke hade ställt i ordning till Margrets första hem. Laurie hade givit det detta namn och påstod, att det var synnerligen passande för ömma älskande, som ständigt kuttrade och kysstes som ett par turturduvor. »Duvslaget» var ett mycket litet hus med en trädgård bakom och en gräsplan framför, men gräsplanen var ungefär så stor som en halsduk, och här tänkte Margret ha en vattenkonst, en park och en mängd vackra blommor. Vattenkonsten representerades visserligen för närvarande av en av väder och vind illa medfaren urna, som mycket liknade en sönderslagen tvättkanna, parken bestod av några unga lärkträd, vilka sågo ut som om de icke riktigt bestämt sig för om de skulle leva eller dö, och vad den stora mängden av blommor beträffar, så var den blott antydd