Hanna talade så hoppfullt, men hon kunde ej befria sig från en dyster aning, att denna lilla »prövning» skulle bli svårare än de andra, och att Laurie icke skulle övervinna sin »olyckliga kärlek» lika lätt som hittills.
Planen avhandlades i familjerådet och blev antagen, ty mrs Kirke ville gärna ha Hanna till sig och lovade att göra det så angenämt som möjligt för henne. Den inkomst hon skulle få skulle göra henne fullkomligt oberoende, och som hennes tid ej bleve särdeles upptagen, behövde hon ej helt och hållet säga farväl åt sitt författareskap, under det att den nya omgivningen och sällskapslivet skulle komma att bli både nyttiga och angenäma för henne. Hanna motsåg allt detta med glädje och var ivrig att få resa, ty det lilla boet började bli för trångt för hennes oroliga natur och äventyrliga sinne. Då allt var färdigt, berättade hon det med fruktan och bävan för Laurie; men till hennes stora förvåning tog han det mycket lugnt. På senaste tiden hade han varit allvarligare än vanligt, men sett mycket nöjd ut, och då man skämtsamt anklagade honom att han vände om ett nytt blad, svarade han allvarsamt: — Det är sant; men det bladet hoppas jag skall bli uppslaget för alltid.
Hanna kände sig mycket lugnad då hon såg, att ett av hans bättre anfall just då kommit på honom, och gjorde sina. förberedelser med lättat hjärta — ty Betty syntes vara gladare — och hon hoppades att vad hon beslutat sig för, skulle bli bäst för dem alla.
— En sak lämnar jag i din särskilda vård, sade hon till Betty kvällen innan hon reste.
— Du menar dina papper? sade Betty.
— Nej — min gosse; var mycket snäll mot honom, lovar du det?
— Det lovar jag visst, men jag kan ej uppfylla din plats, och han kommer att sakna dig obeskrivligt.
— Å, saknaden skadar honom icke, och kom ihåg, att jag överlämnar åt dig att reta honom, kela med honom och hålla honom i styr.
— Jag skall göra mitt bästa, för din skull, lovade
