Betty, i det hon undrade varför Hanna såg på henne så besynnerligt.
Då Laurie tog avsked, viskade han betydelsefullt: — Det kommer ej att göra det minsta gott, Hanna. Jag har mina ögon fästa på er, tänk därför på vad ni gör, ty annars kommer jag och för hem er igen.
TIONDE KAPITLET.
Hannas dagbok.
- Ȁlskade lilla mamma och Betty!
Nu tänker jag riktigt skriva en hel bok till er, ty jag har så mycket att berätta, fastän jag ej är någon fin ung dam, som reser på kontinenten. Då jag inte längre såg pappas gamla kära ansikte, kände jag mig allt litet modfälld och hade kanske haft svårt nog att hålla tillbaka tårarna, om jag ej just då fått sikte på en irländska med fyra små barn, som alla skreko mer eller mindre. Jag roade mig nämligen med att kasta in i deras munnar små pepparnötter var gång de öppnade dem för att skrika.
Snart kom solen fram, och det tog jag för ett gott omen, varför jag också klarnade upp och njöt av allt hjärta av min resa.
Mrs Kirke välkomnade mig så hjärtligt, att jag genast kände mig hemmastadd, till och med i det här stora huset, som är fullt av främlingar. Hon har givit mig ett litet rum, som påminner om ett fågelbo, så högt upp ligger det, men hon hade intet annat, och där finns kakelugn, och ett vackert bord står vid det soliga fönstret, och där kan jag sitta och skriva så ofta jag vill. En vacker utsikt och kyrktornet mittemot försona mig med de många trapporna, och jag blev genast förtjust i mitt lilla bo. Barnkammaren, där jag skall undervisa och sy, är ett glatt rum och ligger bredvid mrs Kirkes enskilda mottagningsrum,
