mest genomgoda ögon jag någonsin sett och en manligt skön stämma, som klingar behagligt för örat, då man är van vid vårt gälla, skrällande slammer. Hans kläder voro tarvliga, händerna stora, och i ansiktet fanns ej ett enda vackert drag med undantag av hans vackra tänder, och likväl tyckte jag om honom, ty han hade ett vackert huvud. Hans linne var utmärkt fint, och han såg ut som en gentleman, fastän två knappar voro ur hans rock och den ena skon lappad. Ehuru han gnolade, var likväl hans utseende allvarsamt, och jag såg honom ej småle, förrän han gick bort till fönstret och vände hyacinterna mot solen samt strök katten, vilken mottog honom som en gammal vän. I detsamma knackade någon på dörren, och han ropade med sin starka, friska stämma:
— Herein!
Jag ämnade just springa min väg, då jag fick syn på ett litet barnkräk, som bar på en stor bok. Jag stannade kvar för att se vad det nu skulle bli av.
— Ja beöva min Bhaer, sade den lilla, kastande bort boken för att springa emot professorn.
— Du skall få din Bhaer, kom då och tag emot en duktig omfamning av honom, min Tina, sade mr Bhaer i det han skrattande tog tag i henne och lyfte henne så högt över huvudet på sig, att hon måste böja sig ned för att kyssa honom.
— Nu måste ja läsa över min lessa, sade den lilla gammalförståndiga varelsen, och då satte han henne strax vid bordet, öppnade det stora lexikonet, som hon hade haft med sig, gav henne en blyertspenna och papper, på vilket hon genast började klottra. Hon vände då och då om ett blad och förde sitt lilla finger utefter sidan, liksom om hon sökt ett ord, och allt skedde med ett sådant allvar, att jag nästan höll på att förråda mig genom att bryta ut i skratt. Under allt detta stod Bhaer och strök hennes vackra hår med en så faderlig min, att jag började tro, att hon måste vara hans eget barn, fastän hon såg mera fransk ut än tysk.
En ny knackning hördes, och två unga damer in-
