är en mycket lärd och mycket god man, men fattig som en kyrkråtta, samt att han ger lektioner för att underhålla sig själv och två små fader- och moderlösa systersöner, som han uppfostrar här enligt sin systers önskan, vilken hade gift sig med en amerikanare. Det är ej någon särskilt romantisk historia, men den intresserar mig, och det gladde mig att höra, att mrs Kirke lånar honom sitt förmak, då han läser med somliga av sina elever. Det är nämligen en glasdörr mellan förmaket och barnkammaren, och jag tänker titta in till honom genom den, och sen skall jag berätta er huru han ser ut. Han är nästan fyrtio år, så det har ingen fara, mamma lilla! Sedan jag druckit te och givit de små flickorna nattlugn, tog jag ett arbete och tillbragte aftonen under ett angenämt samspråkande med min nye vän. Jag ämnar föra dagboksanteckningar och skicka av dem en gång i veckan, god natt därför, mera i morgon.
I dag på förmiddagen har det varit mycket livligt i mitt skolrum, ty barnen voro förfärligt vilda, och en gång höll jag verkligen på att ruska om dem litet — men då ingav mig en god ängel att i stället försöka litet gymnastik med dem, och det höll jag på med så länge, tills de voro glada att få sitta ned och hålla sig stilla. Efter lunchen tog jungfrun dem med sig ut för att spatsera, och jag gick till min sömnad ’med villig håg’, som lilla Mabel brukar säga. Jag höll just på att tacka min lyckliga stjärna för det jag hade lärt mig att sy knapphål så väl, då förmaksdörren öppnades och åter stängdes och en röst började gnola, eller snarare brumma: ’Kennst du das Land.’
Jag vet nog, att vad jag då gjorde var i högsta grad opassande, men jag kunde ej motstå frestelsen utan lyfte en flik av gardinen framför glasdörren och tittade förstulet ditin. Professor Bhaer var därinne, och medan han ordnade sina böcker, betraktade jag honom riktigt noga. — Ett fullkomligt tyskt utseende — något fetlagd — det tjocka bruna håret rätt upp i vädret — stort skägg — de
