gifta fruar, som endast intresserade sig för sina barn, och gamla herrar, som endast tänkte på politiken. Jag tror ej, att jag kommer att göra mig mödan inlåta mig i närmare bekantskap med någon av dem, med undantag av en ung flicka, som ser ut som hon skulle ha någonting inom sig.
Långt bort vid nedersta ändan av bordet satt professorn och skrek av alla krafter för att besvara en gammal döv herres frågor, vilken satt på hans ena sida, samt talade filosofi med en fransman, som satt på andra sidan om honom. Om Amy hade varit här, så skulle hon ha vänt ryggen åt honom för alltid, emedan han hade — jag ryser för att nämna det — en strykande aptit och slevade i sig sin middag på ett sätt, som skulle förfärat ’hennes nåd’. Jag brydde mig ej om det, ty jag tycker om ’att se folk äta med smak’, som Elsa säger, och den stackars karlen kunde behöva att få ett gott mål mat, sedan han hela dagen undervisat idioter.
Då jag efter middagen begav mig upp igen, stodo två av de unga herrarna och satte på sig sina kastorhattar framför spegeln, och jag hörde den ene sakta fråga den andre:
— Vem var den nykomna?
— Guvernant, eller någonting dylikt.
— Vad f-n har hon vid vårt bord att göra?
— Hon är den gamla fruns vän.
— Vackert huvud, men ingen stil.
— Nej, inte tecken.
Jag kände mig först förargad, men sedan brydde jag mig icke om det, ty en guvernant är lika god som en bokhållare, och jag har åtminstone folkvett om jag än icke har någon ’stil’, och det är mera än vad dessa unga sprättar tycktes ha, vilka blossande och högljudda gingo därifrån. Jag tål inte simpla människor!
I går var det en stilla, fridfull dag, som jag tillbragte med att undervisa, sy och skriva i mitt lilla rum, som ser mycket trevligt ut, då det brinner i kakelugnen och
