Jag hade suttit nära dörren och avslutat den sista strumpan samt under tiden försökt att förstå vad han sade till en ny elev, som är lika dum som jag. Hon hade nu gått, och jag trodde, att även han gjort det, efter det var så tyst; jag började därför ivrigt rabbla upp ett verb, men på ett mycket tokigt och bakvänt sätt. Efter en stund hörde jag ett litet sakta galande, och detta kom mig att se upp. Där stod mr Bhaer och såg på mig skrattande tyst, under det han gav tecken åt Tina att icke förråda honom.
— Så, sade han, då jag tystnade och stirrade på honom som en gås, ni tittar i smyg på mig, och jag tittar i smyg på er, det är intet ont i det. Men nu jag inte skämta, då jag fråga, om ni hava lust att lära tyska?
— Ja, men ni är för upptagen, och jag är för dum att lära någonting, svarade jag hastigt och blev röd som en kräfta.
— Å, vi skola skaffa oss tid, och sen skall det nog lyckas oss att få reda på förståndet. Om aftnarna jag skola mycket gärna gifa en liten lektion, ty se ni mees March, jag hafa denna skuld att betala, och han pekade därvid på mitt arbete. Ja, de goda damerna hafa sagt till varandra så här: han vara en gammal enfaldig varelse, han icke skola märka vad vi göra, han icke skola observera, att hans strumphälar inte mera hafa några hål, och han skola tro, att hans knappar växa upp på nytt, då de gå ur, samt att band göra sig själva. Ah! Men jag hafa ögon och jag se mycket. Jag hafa ett hjärta, som känna sig tacksamt för detta. Seså — en liten lektion då och då — ty i annat fall ingen god fe mera arbeta för mig och de mina. Efter detta kunde jag naturligtvis ingenting säga, och, som det dessutom var ett särdeles gynnsamt tillfälle, så uppgjordes saken, och vi började. Jag tog fyra lektioner, och sedan fastnade jag för den välsignade grammatikan.
Professorn hade mycket tålamod med mig, men det måtte varit plågsamt, ty stundom såg han på mig med ett sådant uttryck av mild förtvivlan, att det var svårt nog att veta, om jag skulle gråta eller skratta. Jag för-
