sökte bägge delarna, men då det gick alltför skralt för mig slog han genast grammatikan i golvet och gick ur rummet. Jag trodde att jag fallit i onåd och att han övergivit mig för alltid, men jag klandrade icke honom det minsta, utan började rafsa ihop mina papper och ämnade rusa upp till mig och läxa upp mig själv riktigt på skarpen, då han kom in, så glad och strålande, som om jag hade höljt mitt namn med ära.
— Nu skola vi försöka ett nytt sätt. Ni och jag skola läsa de här roliga sagorna tillsammans, och vi skola aldrig mera gräva ner oss i den där torra boken, som skall få stå i skamvrån, för det hon gjort oss så mycket bekymmer.
Han talade så vänligt och slog så inbjudande upp Andersens sagor för mig, att jag skämdes mer än någonsin och fortsatte min lektion med en iver, som tycktes roa honom ofantligt. Jag glömde min blygsel och pluggade — det finns intet annat ord, som kan uttrycka det — av alla mina krafter, fastnade på de långa orden, uttalade efter ögonblickets ingivelse och gjorde mitt allra bästa. Då jag slutat läsningen av min första sida och höll upp för att hämta andan, klappade han händerna och utropade på sitt hjärtliga sätt: — Das ist gut! Nu går det bra för oss! Om ni nu vilja låna mig edert öra, jag skola i min tur läsa tyska för er! Och härmed började han läsa, låtande orden brusa fram med hela kraften av hans starka röst, ja, det var lika roligt att se som höra honom. Lyckligtvis handlade historien om den »Ståndaktige Tennsoldaten», vilken är mycket lustig, som du vet, så att jag kunde skratta — och det gjorde jag ock — fastän jag ej förstod hälften av vad han läste — men jag kunde ej hjälpa det, ty han var så allvarsam, jag så livad och hela saken så komisk.
Sedermera gingo våra lektioner bättre, och jag reder mig ganska bra, ty detta sätt att studera slår an på mig, när grammatikan vecklas in i sagor och poesi, på samma sätt, som man tager in piller i gelé. Jag tycker mycket om det, och han tycks ännu icke ha tröttnat, vilket är mycket snällt av honom, eller vad säger du? Jag tänker
