hållaren lika med den, som Betty hittade på — en stor fjäril med fet kropp, svarta och gula vingar, spröt av tvinnat ullgarn och ögon av pärlor. Den slog ofantligt an på professorn, men han satte den på kaminhyllan som en verklig konstsak, och således kan jag nästan anse mitt påhitt vara misslyckat. Så fattig han är, har han likväl inte glömt en enda av tjänarna eller barnen i hela huset, och alla här ända ifrån den franska fintvätterskan till miss Norton, hade kommit ihåg honom, och det gläder mig uppriktigt.
Nyårsaftonen hade de ställt till en maskerad, som var mycket lyckad. Som jag ej hade någon kostym, ämnade jag inte gå ned, men i sista stund kom mrs Kirke ihåg, att hon hade några gamla brokaddräkter, och miss Norton lånade mig spetsar och plymer, och jag styrde ut mig till mrs Malaprop och seglade in med mask för ansiktet. Ingen kände igen mig, ty jag förställde min röst, och ingen anade, att den tysta, stolta miss March (ty de flesta här i huset tro, att jag är kall och högdragen, och det är jag också mot småaktiga människor) kunde dansa och klä ut sig och ge kvicka och spetsiga svar m. m.
Jag hade obeskrivligt roligt, och då vi demaskerade oss, var det verkligen lustigt att se, huru de stirrade på mig. Jag hörde en av ungherrarna säga till en annan, att han var övertygad, att jag hade varit aktris, och han trodde säkert, att han hade sett mig på en av småteatrarna. Jag tycker vad Margret skall skratta åt detta.
Mr Bhaer var Nick Bottom och Tina var Titania — en riktig liten älva i hans armar. Att se dem dansa var ’riktigt som en målning’ för att begagna Elsas uttryck.
Jag har verkligen haft ett mycket lyckligt nyår, och då jag nu sitter i mitt rum och tänker efter, så känner jag, att trots alla mina många brister, bättrar jag mig dock, ty jag är ständigt vid gott lynne, arbetar med glädje och intresserar mig för andra människor mycket mera än jag gjort förr, vilket ju är tillfredsställande. Gud välsigne er alla! Eder innerligt tillgivna
