dem, ty jag blev ordentligt led vid att ständigt sy tapisseri och brodera.
— Varför gick du inte i köket och lagade mat, som Sally säger att hon gör för att roa sig, fast rätterna aldrig lyckas och pigorna skratta åt henne, sade Margret.
— Jo, efter en tid gjorde jag det också; men jag »lagade» ej förrän Elsa hade lärt mig hur jag skulle göra, så att mina pigor icke skulle skratta åt mig, och då gick allt som en dans. Men sedan kom det en tid, då jag var innerligt tacksam att jag icke blott hade lust, utan även förmåga att koka god och smaklig mat åt mina små flickor, och jag kunde hjälpa mig själv, då jag icke längre hade råd att betala för någon hjälp. Du, min älskade Margret, börjar från motsatt håll, men den läxa du nu lär dig skall nog komma dig till nytta, allt eftersom John blir en förmögnare man; ty frun i huset, hon må nu vara aldrig så rik, måste ha reda på huru ett arbete skall göras, ifall hon vill att hennes tjänare skola tjäna henne ärligt och bra.
— Ja, mamma, det är jag fullt övertygad om, svarade Margret, som med stor uppmärksamhet lyssnat på denna lilla föreläsning; ty även de bästa kvinnor utbreda sig vidlyftigt, då de tala om detta allt uppslukande ämne — hushållet. Vet du, mamma, jag tycker bäst om det här lilla rummet i mitt lilla dockhus, tillade Margret, då de ett par minuter därefter gingo uppför trappan och sågo hennes väl försedda linneskåp. Betty höll just på att lägga in det snövita, släta linnet på hyllorna och var förtjust, då hon fått allt vackert och väl ordnat. Alla tre skrattade åt, att Margret hade kallat linneskåpet ett rum, då det var så litet.
Tant March hade sagt, att om Margret gifte sig med »den där Brooke», så skulle hon icke få ett öre av hennes pengar; men nu, sedan tiden mildrat hennes vrede och kommit henne att ångra sitt löfte, var hon i ett riktigt bryderi. Hon bröt aldrig sitt ord och bråkade nu sin hjärna huru hon skulle kunna kringgå det. Slutligen hittade hon på en plan, som hon blev belåten med. Hon bad
