Florences mor, mrs Carrol, att låta sy och märka ett stort förråd av lakan, handdukar och duktyg och skicka det till Margret, som om gåvan varit från mrs Carrol själv. Detta gjorde mrs Carrol mycket riktigt; men icke desto mindre slapp hemligheten ut, till stor fröjd för Marchska familjen; ty tant March försökte se okunnig ut angående hela saken och påstod att hon ej kunde ge någonting annat än det gammalmodiga pärlbandet, som hon för länge sedan lovat åt den av flickorna, som först gifte sig.
— Din smak vittnar om huslighet, och det tycker jag om att se. Jag hade en ung vän, som icke köpte mer än tre par lakan till bosättningen, men däremot flera par sköljkoppar att ha åt sitt främmande, och det tyckte hon var långt bättre, sade mrs March under det hon med handen strök på de fina damastdukarna, vilkas vackra mönster hon med äkta kvinnlig förtjusning förstod att uppskatta.
— Jag har ej en enda sköljkopp, men mitt linneförråd kommer däremot att räcka så länge jag lever, påstår Elsa, och Margret såg på det med innerlig förnöjelse, vilket hon ock hade allt skäl till.
— Bråkmakaren kommer! ropade Hanna nedifrån trappan, och de gingo alla ned för att möta Laurie, vars veckobesök voro en viktig tilldragelse i deras lugna, enformiga liv.
En lång, bredaxlad ung man, med mycket kortklippt hår, rund filthatt och till hälften avdragen rock, kom med stora steg bort på vägen, gick över det låga staketet utan att stanna och giva sig tid att öppna porten, och med bägge händerna utsträckta gick han rakt fram till mrs March i det han hjärtligt sade: Här är jag, moder! Ja, allt är som sig bör vara!
De sista orden voro svar på den blick, som mrs March fäste på honom. Det var en så kärleksfull, frågande blick, som mött de vackra ögonen, att hela det lilla förspelet slutade som vanligt med en moderlig kyss.
— Detta är till mrs John Brooke med många gratulationer och lyckönskningar från givaren. Prosit, Betty!
