— Jag önskar dig allt gott, kära Margret; ja det önskar jag dig av allt mitt hjärta; men du får nog kännas vid sorgen i alla fall, sade tant March till Margret. Sedan vände hon sig till brudgummen och yttrade till honom, då han ledde henne till vagnen: Ni har fått en riktig skatt, unge man — se till att ni förtjänar den ock.
— Det var det roligaste bröllop, jag varit med om, Ned; men jag kan icke förstå hur det var möjligt, ty det var på intet vis någon stil på det, anmärkte mrs Moffat, då hon och hennes man reste hem.
— Laurie, min gosse, om du någonsin vill ha roligt på det här viset, laga då att du får en av de här snälla flickorna att hjälpa dig, så gör du mig riktigt glad och belåten, sade mr Laurence, sättande sig i länstolen för att vila ut efter dagens alla ansträngningar.
— Jag skall göra mitt bästa att uppfylla er önskan, var Lauries ovanligt aktningsfulla svar, under det han mycket varsamt tog loss Hannas bukett ur knapphålet.
Det lilla huset låg ej långt borta, och den enda bröllopstur, som Margret gjorde, var den lugna promenaden med John från det gamla hemmet till det nya, och då hon kom ned, såg hon sin grågredelina klänning och enkla halmhatt, tillknuten med vita band, alldeles ut som en vacker kväkerska. Alla voro samlade omkring henne för att säga henne »farväl», lika innerligt, som om hon hade stått i begrepp att göra en lång resa.
— Lilla mamma, nu får du inte känna, som om jag skulle skiljas vid dig och inte heller, som jag älskade dig mindre, därför att jag älskar John så mycket, sade hon och smög sig ett ögonblick intill modern med tårfulla ögon. För var dag kommer jag till dig, pappa, och hoppas att få behålla min gamla plats i alla edra hjärtan, fastän jag är gift. Betty skall vara hos mig mycket, och de andra flickorna skola ofta titta till mig för att skratta åt mina bryderier i hushållsväg. Hjärtligt tack, allesamman, för min lyckliga bröllopsdag! Farväl! Farväl!
De stodo och sågo efter henne med ansikten, vari
